Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

yttrar att den ,,ej omfattar några för nämnbara tider hållbara positioner, så bör man hafva ännu större förhoppning, att Sverges fastland, som erbjuder så. många förträffliga försvarspositioner, framgångsrikt kan försvaras af ett lika organiseradt infanteri. Hvad göres oss nu mera vittnes behof! Hr krigsministern ger härmed sjelf nådestöten åt sitt system, hvarpå ej är värdt slösa bort ett enda ord mera. Ändå ett ord! Norska armåen, som är en påräknad vigtig beståndsdel af vårt nationalförsvar, utgörande icke mindre än !(, deraf, har visserligen en liten del värfvade trupper, men dessa ingalunda såsom någon stam, enär hufvudstyrkan utgöres af fristående bataljoner af värnepligtige utan någon soldatstam. Det är ock bra anmärkningsvärdt, att då man haft så mycket att orda om andra länders krigsförsattningar, icke ett enda halfqvädet ord nämnts om brödrarikets. Den har väl icke passat i stycket! Deraf denna betecknande förtegenhet. Det är på frukten man skådar trädet! Uurudan blir den frukt som vexer på det föreslagna stamtruppssystemets träd? Roten är sjuk och frukten blir derefter. Det finna vi äfven bekräftadt, när vi se efter huru den arm tar sig ut, som skall organiseras efter detta system, Om specialvapnen är icke så mycket att säga. De bero mindre af systemet, enär de upptaga jemförelsevis föga beväring. De med dem, oberoende af systemet, föreslagna förändringar äro i flera hänseenden verkliga förbättringar. Så t. ex. vid artilleriet är batteriet på 6 kanoner en smidigare och för våra förhållanden lämpligare taktisk enhet än batteriet på 8 kanoner. När systemet skall tillämpas möta betänkligheterna. Se här ett par. Ett godt kamratskap förutsättes emellan stam och beväring. Äfven emellan den värfvade gemenskapen och värnepligtige låter visserligen ett sådant tänka sig under öfningarne, men äro dessa väl slut, anser allt det stora flertalet af värnepligtige för bäst och önskvärdast att äfven göra slut på det kamratskapet. Äfven torde med tog kunna ifrågasättas huruvida det är en god och lämplig anordning, att särskilda beväringsområden kunna för specialvapnen utses i sådana garnisonsorter, der infanteri ej finnes förlagdt. Sådana orter skulle blifva Göteborg, Marstrand, Kristianstad, Hernösand, Malmö, Landskrona och Ystad. Sattes denna anordning i verket, skulle ju alla värnepligtiga i de tre förstnämnda städerna blifva artillerister och i de tre senare husarer, till hvilken båtnad för artillerioch kavallerivapnens tjenstbarhet öfverlemna vi åt sakkunniga militärer att bedöma. Flera dylika anmärkningar skulle kunna giras, men det sagda tör vara nog. Det är emellertid sjelfva armåens kärna, infanterit, som våra hufvudanmärkningar gälla. Ioge man förslaget efter orden, så skulle infanteriet på den större krigsfoten till nära tre fjerdedelar bestå af värnepligtige, ehuru, uppriktigt taladt, vi högligen misstänka, att vederbörande aldrig haft något allvar med sin större krigsfot, ja, knappast med den mindre. Till den mindre krigsfoten, 100 bataljoner å 560 man, uppbådas 2 klasser beväring, den 4:de och 5:te, hvilka äro beräknade att utgöra 32,340 man, hvilka alla endast haft 69 dagars öfning, (den förberedande inberäknad), som för cirka hälften afslutats för 2:ne år sedan. Det heter visserligen, att sedan mindre krigsfoten blifvit bildad, skall 2:dra uppbådet, 6:te och 7:de klasserna, inkallas i depot och repetera det tidigare inlärda, för att sedan, i händelse af behof, kunna afeå till aktiva armåen — en ordställning, som tycks antyda, att man tänkt sig den mindre krigsfoten alltid skola föregå den större, eller den större icke kunna ifrågakomma innan den mindre först blifvit mobiliserad. Man kan dock mycket väl tänka sig möjligheten af en sådan fara, att alla till buds stående försvarskrafter måste genast uppbådas. Det är i en sådan händelse den större krigsfoten finge bestå en pröfning, som vi befara aldrig kunde utfalla annat in olyckligt. Man tänke sig 100 bataljoner infanteri, om 860 man hvardera, upptagande 4 klasser, ursprungligen föga öfvad beväring, af hvilka den sista icke på 1 år och den dernäst i ordningen icke på 3 år undergått någon öfning, hvarjemte llertalet af de värnepligtige troligen under hela tiden som förflutit sedan deras ösningar afslutades, icke ens haft ett gevär i hand. Ytterligare kommer härtill, att, enligt all sannolikhet, blefve dessa 100 pataljoner mycket ofullständigt försedde ned befäl, ty de bestämmelser, som i detta vänseende blifvit föreslagna, äro ingalunda —— ——