Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

der det hjertligaste emottagande väntade henne i hennes svågers hus. Visserligen förvånade det en och annan att svågern inte sjelf kom, för att personligen öfvertyga sig om sin svägerskas tillstånd, men Cornelia förklarade detta derigenom, att hennes föregifne svåger dref en liten rörelse, från hvilken han ej kunde aflägsna sig en hel dag utan kännbar svårighet. Det sista yppade hon med synbar motsträfvighet; medan hon talade hämmades ofta hennes röst, en rodnad utbredde sig öfver hennes bleka ansigte, och hon undvek oroligt att möta de mot henne riktade, deltagande blickarne. Hon uttalade genast sin lifliga önskan att så fort som möjligt blifva skickad till staden, och sålunda bestämdes den följade dagen till hennes afresa. Majoren, som vid underrättelsen om den i prestgården upptagna olyckliga, hade lemnat henne ett betydligt understöd, deltog äfven den sista morgonen såtillvida i det gemensamma barmhertighetsverket, att han ställde en beqväm vagn ill fremlingens förfogande och sjelf lade Reiber på hjertat, att köra försigtigt och j glömma att en sjuk satt i vagnen. Afresans timma var inne; vagnen böll itanför prestgården. Stödd mot kyrkoherden trädde Cornelia itt från förstugudörren. Endast med anträngning af sina sista krafter lyckades! on att släpa sig framåt, ty vid hvarje teg var hon färdig att skrika, till följd !!l f den smärta, som det vårdslösade såret !e hennes höft förorsakade henne. . Då föllo hennes blickar på Reiber, del-!y