Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

den sista tiden, och att några dagars hvila åter skulle sätta henne i stånd att lemna sitt läger. I hennes umgänge med sina välgörare märktes föröfrigt dagligen en större förändring. De vilda utbrott af smärta, hvilka hon i början ådagalade, isynnerhet då hon märkte den vård man egnade det sjuka barnet, upprepades alltmera sällan och efterträddes af ett dystert grubbleri. De fortsatta bevisen på välvilja tycktes hon emottaga med djup motsträfvighet, och hon blef tillgängligare för de trösteord, som den gode kyrkoherden dagligen yttrade till henne vid sina besök. Ett dylikt gåtfullt beteende befästade naturligtvis den öfvertygelsen hos alla, som kommo i beröring med henne, att hon var vida olyckligare, än hon af något hemligt skäl ansåg sig böra uppenbara. För att således icke öka hennes sorg eller omedvetet såra henne, undvek man omsorgsfullt att tala om framtiden med henne. Desto gladare öfverraskades således alla husets innevånare, då ett bref anlände på den sjette dagen af hennes sjukdom, hvilket hon lemnade kyrkoherden, sedan hon hade läst det. Brefvet var undertecknadt af en broder till hennes aflidne make och uttryckte den önskan, att, sedan han slutligen åter fått reda på henne, taga henne till sig i sitt hus, för att skydda henne mot vidare näringsbekymmer. Jemte uttrycken af den innerligaste tacksamhet mot hennes välgörare, innehöll brefvet den bön, att den af ödet så hårdt träffade enkan måtte, fall hon var för svag att gå, sändas så fort som möjligt i en vagn till staden,