Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

andra någon af de nästa dagarne, hviskade han derefter serskildt till sin kusin, då denne gick förbi honom för att följa efter urmakaren och Cornelia, — upptäckterna äro alltför vigtiga; vi måste rådslå om vårt handlingssätt, ty något måste ske medan det ännu är tid. — Något afgörande måste utföras, svarade Magnus lika så hemlighetsfullt, — jag behöfver blott någon tid för att behörigen öfvertänka saken. Theodor blickade efter de bortgående, till dess de hade uppnått förstugan. Derefter kastade han en pröfvande blick genom rummet för att se om allt var i sitt vanliga skick, utsläckte ljuset, och sedan han omsorgsfullt stängt dörren efter sig, följde han de förutgångna, Då förstugutrappan sammanträffade han med kamraterna, hvarest han till sin förskräckelse varseblef att alla stodo orörliga, och ingen vågade röra sig från stället. — Hvad har förefallit? frågade han bekymrad och dämpade sin röst till en hviskning. — Skogvaktaren! svarade Sauer, hvars ben nu skälfde af verklig fruktan. — Hvar? frågade Theodor likasom träffad af blixten. — Han sjelf är inte ännu här, sade Reiber, i det han ställde sig nära Theodor, — men jag hörde hans hund vädrande tränga igenom buskarne. — Kan det inte ha varit en af gårdshundarng? — Nej, nej, nådigste herre, ljöd Reibers svar, — gårdshundarne har jag sjelf bundit; dessutom komma de inte i denna del af trädgården.