Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

Mycket betecknande har denna andra sdelning till förgrund erhållit ett slags ärr. Här uppstiga allehanda mystiska, örföriska gestalter, som tyckas ila fram mot den bländande qvinnan i midten. Enlast de båda bysterna, hvilka simma omcring derborta i kärret, bekymra sig icke om hvad som föregår ofvanom dem. Damer, som betrakta taflan, bruka vid första anblicken beundrande utropa: hur sköna dessa hufvuden äro! Men de rodna, om de egna hufrudena en större uppmärksamhet, ty denna tete-å-tete är intet annat än en mans bemödande att mot en qvinna begagna alla frestelsens konster ett bemödande, som tydligen är på g att krönas med framgång. Och till höger i bakgrunden halfdunklet med sina båda gestalter . . . penseln kan ej, pennan vill ej tala tydligare. Den tredje afdelningen framställer de synder, som utgöra fylleriets följeslagare. En bacchanal på gammaldags, något obeqvämt sätt. Förfärligt uppsvällda gestalter, helt och hållet beherrskade af dryckenskapen — , ögat stammar, tungan ser ej längre! — derborta i en vrå den tyste drinkaren, och — intet nöje utan damer! I högst vårdslös hållning, med mycket derangerade toiletter ligga de utsträckta bredvid bordet, i öfvermodig glädtighet tömande den berusande drycken ur gyllene skålar — skada, att man vid tiden för denna bacchanal ännu ej kände champagnen, hvilken nu för tiden ingen af ,dessa damer vid ett dylikt tillfälle gerna vill sakna! Och ur bacchanalens förvirrade chaos utveckla sig de vanliga situationerna: här tärningarne — de af vinet upphettade hufvudena höja sig till strid och vredesutbrott. Dolken är snart fattad — ett mord försiggår inför våra ögon, och det hela slutas med en enleveringsscen, hvilken konstnärn helt säkert vill ha satt i förbindelse med äktenskapsbrottets dödssynd. Men nog nu! Må vi endast ytterligare tillägga, att konstnärn lånat sina scener från den tid, då pesten rasade i Florens och lössläppte alla pasioner. Målningens teknik är briljant; konstnären har fört sin pensel med obestridligt mästerskap, och färgeffekten kan icke tänkas gynnsammare. Allt detta mutar vårt omdöme till förmån för den lysande konstföreteelsen. Men sedan vi gjort rättvisa åt denna teknik, denna djerfva komposition, detta grundtankens objektiva genomförande, så fråga vi dock till slut oss sjelfva: är detta ett verk, som länder konsten, denna det ideellas fria tjenarinna, till heder? Och svaret kan ej vara tvifvelaktigt: ,,De sju dödssynderna äro ett verk af en konstnärlig förirring! H. al