Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

bordet, omgifvet af gestalter, i hvilkas magra och förvridna drag den upprörande vexlingen af gagner et perdre outplånligt ingräft sig. En hög af guld betäcker bordet. På spelarnes stirrande blickar ser man, att allt står på spel. I förgrunden sitter en manlig gestalt, förkrossad, mogen till sjelfmord. Den olycklige har förlorat allt. Men nej: hans hustru, en blomstrande gestalt med ett knubbigt barn vid det svällande bröstet, smyger sig tröstande intill honom. För den vansinnigt störda samiljelyckan blomstrar ännu ett hopp: kärleken förjagar känslan af äfven den öfvermodigt frambesvurna fattigdomen! Men se der borta till venster, framför ynglingarne, den skarpt belysta qvinnoskepnaden! Är du bestämd att visa, det qvianor vida mer hårdnackadt förföljas af spelets dämon än männen, och att de af densamma låta tränga sig ända till förderfvets sista trappsteg? Ah, intet tvifvel — du har nedlagt ditt sista guldmynt, för att aldrig mera återse det; dina smycken, hvilka syntes oumbärliga för din skönhet, äro offrade, och den frasande sidenklädningen, som gaf din ungdom ett så imponerande utseende, har ditt spelraseris dämon för längesedan, ack förgäfves, förvandlat i guld. Blottad och förtviflad, men försmäktande af begär att återfå det förlorade, står du framför din passions tempel. Nåväl; så utropar du med darrande stämma, i det du med fingret visar på ditt blottade bröst; om jag ej eger något mera — här är min ungdom, min skönhet — tagen dem — men gifven mig guld för att spela! Heinrich Heine, skalden, en förträfflig qvinnokännare, säger på ett ställe: , Hos qvinnan vet man aldrig hvar engeln upphör och afgrundsanden börjar. Vår artighet mot det täcka könet gör oss motvilliga att erkänna denna föga smickrande sats, och likväl finnes det ögonblick, då dess sanning framställer sig såsom ovederlägglig. Så här på Mackards tafla. Är väl denna qvinna, som är besluten att förnedra sig sjelf, för att tillfredsställa sin spelpassion, en blott santasibild? Tyvärr icke. Vid de stora baden finnas modellerna till denna qvinna att tillgå i dussintal. Det är en omedelbart ur lifvet gripen gestalt. Inom henne verkar den passion, hvilken är erkänd såsom den obetvingligaste. Detta länder henne säkert till ursäkt; vi kunna ännu hysa medlidande med den ända till vansinne upprörda varelsen. Men ett steg längre — och allt medlidande måste förstummas. Passionen har slocknat hos qvinnan, och beräkningen har intagit dess ställe, den beräkning, vid hvilken girigheten bildar den första, den egna kroppen den andra faktorn. Ett par lemnar spelhelvetet i riktning at det mörkt hållna sidorummet...en högst drastiskt komponerad grupp; den unga qvinnan med den kallt lurande blicken har uppenbarligen reda på den känsla, hvarmed Goethes Faust på sin färd till ,,Blocksberget yttrar sina bekanta ord till den lättfärdiga unga skönheten, och hon har lika uppenbart redan afslutat handeln med sin följeslagare. Den andra afdelningen skildrar de dödssynder, hvilka ha sin utgångspunkt i fåfängan och nå sin höjdpunkt i vällusten. Konstnärn anknyter andra afdelningen till den första: ett guldmynt, ar en ung man tryckt i handen på den unga torftigt klädda flickan derborta, kan alls icke användas bättre än till att tillfredsställa det qvinliga hjertats fåfänga. Jungfru! detta guldmynt, som du ännu betraktar med så oskyldig fröjd, skall komma att stå din jungfrulighet dyrt! I nästa grupp håller du redan oändligt utaf den unge mannen med guldmynten. Kärleken är ännu ren som guldet. I den tredje gruppen tillökes ditt sällskap: du lyssnar med högra örat på din frikostige riddare, med det andra på den otäcka gamla qvinnan vid din sida. Hur rörande afspeglar sig ej den strid, som din dygd kämpar, i dina mot himlen vända mörka och fuktiga ögon. Men fåfängan segrar, och du ilar ohejdbart förderfvet till mötes ... I den eleganta salongen lutar sig mot pelaren derborta den personifierade fåfängan, belåtet och kokett betraktande sig i spegeln — och der i midten, i den bjertaste belysning, presenterar sig den varelse, som är ditt verk, o fåfänga. Väl prålar den välformade, halfbetäckta kroppen i yppig fullhet; med trollmakt drager den blicken till sig — men en rysning fattar oss vid dess beskådande: ty endast det yttre af denna kropp är ännu glänsande ... derunder frodas förruttnelse, sjukdom, modern pest. Fårängans verk är i begrepp att sjunka och bestämdt att eländigt förgås på stinhanda halm