Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

vara någon gren derutanför, som slår mot luckan. — Försigtighet är i alla sall bra, återtog Theodor lugnad genom Cornelias förklaring, och hans framstående drag af förnäm stolthet inställde sig dervid ånyo, — vi ha visserligen inte begått någon straffvärd handling, men ingen behöfver likväl veta hvad som föregått här. Gå derför ut, min käre Reiber, och vänta på oss vid bakporten. — Ja, nådigste herre, svarade Reiber, i det han bugade sig djupt och lade handen på dörrlåset. — Se er noga omkring, tillade Theodor, — och lemna alla dörrar öppna efter er, vi skola straxt komma efter. — Skall ske, nådigste herre, upprepade Reiber ödmjukt, och med en jagande katts ljudlösa fjät försvann han i mörkret. — Och nu till er, min vän, fortfor Theodor till urmakaren och vidrörde nedlåtande hans axel. — Ni har gjort er sak bra; jag är nöjd med er, och i förväntan att ni ej genom en olämplig pratsamhet bereder mig — några obehag, lägger jag ännu fem thaler till er öfverenskomna ersättning. Med dessa ord uppräknade han pengarne på bordet, och sedan Sauer med sitt enfaldigaste grin och under beständigt blinkande stoppat dem på sig beredde Theodor sig att släcka ut ljuset. — Gå nu ut, sade han till Magnus, som under de sista minuterna hade stått försänkt i djupa tankar och tycktes hafva glömt allt omkring sig, — för säkerhets skull skall jag följa er fram till vägen, der hvar och en sedan kan ta hvilken kosa han vill. Vi måste tala vid hvar