Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

verksammåst Ior 0sS. A — —— De sju Dödssynderna af Nackard. (Korrespondons till Handelstidningen från Berlin.) På en af våra permanenta konstexpositioner är för närvarande utställd en målning, hvilken genom det ämne den behandlar och det sätt, hvarpå den utförts, väcker det största uppseende. Och den förtjenar denna allmänna uppmärksamhet. Taflan kallas, De sju dödssynderna oeh är målad af Mackard i Minchen. Mänchener målareskolan har i alla tider med framgång egnat sig åt den allegoriska framställningen. Den sydtyska tantasien, den sydtyska böjelsen för detromantiska må förklara denna förkärlek för allegorien. Kaulbach har bittills ansetts såsom den förnämste mästaren på detta område, och de sex stora freskomålningarne i trapphuset till det nya museet i Berlin utgöra ett tillräckligt bevis på, hurusom måstarens storartade och snillrika framställningsförmåga uppskattas äfven utom Minchen, i det kallblodiga, nyktra Nordtyskland. Mytologien och historien voro hittills de med förkärlek begagnade tummelplatserna för de sydtyska konstnärernas pensel. Endast för djupt invigda vänner af konsten lånade sig den ena eller andra talangen till en produktion i den erotiska genren. Så känner jag en i endast helt få exemplar fotografiskt reproducerad teckning af Kaulbach, hvilken med drastisk djerfhet åskådliggör ,,ångans frambringande såsom en passioneradt öm scen mellan elden som man och vattnet som qvinna. Dylika saker hålla sig gömda i konsthandlares och samlares portföljer, på det att konsten ej må förlora sitt kyskhetsrykte. Visserligen har äfven vår tyska konst emellanåt begifvit sig i tjenst hos denna tvetydiga Venus, under hvars protektion lättskörtade och uppoffrande prestinnor föra ett lösaktigt lefverne. Denna Veneris tempel bruka vara fulla af nätta bilder, hvilka, i det de uppflamma fantasien, täflande söka motsvara den kärleksdruckna och förändringslystna gudinnans afsigt. Härom är emellertid icke frågan: jag talar endast om sträsvandena hos denna sanna konst, som i det skönas kult fritt bildar sina verk. Vid all sin frihet, har dock konsten sina skarpt dragna gränser. Aldrig har man förnuftigtvis kunnat bestrida henne rättigheten att välja qvinnokroppen i dess naturliga beskaffenhet till föremål för framställning: i densamma skådar hvarje konstnärligt bildadt öga skönhetens ideal, och redan länge har, tack vare konsten, äfven den större allmänheten varit vand att utan förlägenhet betrakta dylika framställningar, trots det fördömmande pruderi, hvarmed allehanda ultrafromma personer söka störa njutningen för den. Men om vi beundrande stå framför Titians hvilande Venus, framtör Canovasj mediceiska jungfru, framför Thorraldsens leende gestalter, så är det den genom konsten förandligade skönheten, som dervid entusiasmerar oss. Långt ifrån att uppfylla oss med ett sinligt rus, genomströmmar den oss med ett, alla låga tankar uteslutande, himmelskt välbehag: denna konst drager oss, likasom det evigtqvinliga, som hon förherrligar, uppåt, aldrig nedåt; hon iakttager samvetsgrannt de gränser, som utstakats för henne. Låtom oss nu betrakta Mackards tafla. ,De sju dödssynderna föra oss ned i det sociala lifvets betänkligaste djup. Får den glada konsten dväljas der? Denna fråga kan ej undanskjutas. äfven om vi öfvertyga oss, att ,,De sju dödssyndernas allegori är anlagd och genomförd med genialiskt konstnärligt sinne. Men låtom oss undersöka saken närmare. Målningen består af trenne afdelningar. I första afdelningen äro de synder framställda, hvilka gruppera sig kring girigheten. Med en anstrykning af satir på de aristokratiska böjelserna och nobla passionerna, börjar målaren med att låta tre ynglingar af förnämt utseende, åtföljda af sina vindthundar, inträda i ett spelhelvete. De gripas der genast af spelets smittande passion. Och hvilka intryck möta dem icke i detta vinningslystnadens residens! I midten af det sig till en håla utvidgande rummet står det bekanta gröna — — — svara någon gren derutanför, som slår mot