Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

båda kusinerna, och sedan han känt igen Theodor åter försvann blixtsnabbt i mörkret. Herzbusch hvisslade ånyo. Ljudet kom redan från slottet, medan de båda kusinerna ännu gingo genom köksträdgården tätt invid ekonomiebyggnaderna, hvaremot Sauer och Cornelia knappt kunde hafva uppnått muren, som skiljde trädgården från vägen. Vid skogvaktarens hvissling, ehuru kanske ej tillfölje af densamma, gaf hundea ett argt skall, och kusinerna gissade, till sin fasa, genom ljuden, att det vaksamma djuret rusade bort mot muren. — Nimrod! Hit åt! ropade Theodor, som fruktade det värsta. Men hunden lyssnade ej till ropet utan fortsatte sitt anfall, som slutade dermed, att först ett ångestskri och sedan en med dämpad röst utstött förbannelse ljödo genom natten. Men straxt derefter hördes skogvaktarens röst, som lockade hunden till sig medan han ilade omkring slottsflygeln. Vid sin herres rop kom hunden visserligen tillbaka, men detta hindrade ej Herzbusch att i största hast begifva sig ditåt, hvarifrån han först hade hört Theodors röst och sedan ångestropet. — Hvem är der? trågade han högt och hotfullt, då han märkte att personer gingo framför honom på ringa afstånd. Theodor, som insåg att en upptäckt nu var oundviklig, stannade genast, hvaremot Magnus fortsatte sin flykt, — Men, min käre Herzbusch, hur kan ai vara så oförsigtig att låta er, som besant är, så arga hund ströfva fritt omcring? frågade Theodor som svar. — Om