Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

varo till följe af utländska allianser påkallas. Lika väl som en italiensk armå, till följe af Italiens förbund med vestmakterna, under orientaliska kriget sändes till Krim, kan en svensk arm, stam med beväring, på grund af en allians med Frankrike, sändas till Syrien eller någon annan aflägsen verldstrakt. I sådan händelse skulle det kunna stå konungen fritt att genom utlottning eller urval, t. ex. af de skickligaste, uttaga det antal beväring, som för ändamålet ansåges lämpligt. Ju mera man granskar det föreliggande förslaget, ju klarare kommer man till insigt af dess verkliga syfte, hvilket är att erhålla en effektiv fältarmå, af c:a 50,000 man. Allt hvad derutöfver är, eller allt som skulle förstärka det egentliga försvaret, finnes endast på papperet. Man får vid infanteriet nödtorftigt befäl till 75 fältbataljoner och 12 eller 13 depotbataljoner, d. v. s. icke en gång så mycket som erfordras för den s. k. mindre fältfoten. Men 75 bataljoner om 6 å 700 man, med en någorlunda motsvarande styrka af specialvapnen, är en ganskarespektabel makt att bjuda på i en alliansförhandling med en främmande makt. Med den kan ju alltid spelas en rol i den högre politiken! Ju större de anfallskrafter äro, som ställas till dens förfogande, som har att besluta om krig eller fred, ju starkare blir frestelsen att bruka dem. Då det nu är bevisligt, att det nya förslaget mera går ut på att höja våra anfallskrafter än att stärka vårt försvar, och dess antagande alltså skulle utsätta vår regering för frestelsen att inblanda Sverge i de utländska förvecklingarne, skulle folkombuden ådagalägga fullkomlig brist på politiskt förutseende, om de icke förkastade detsamma. En annan politisk fara finnes äfven i förslagets antagande, hvilken också skulle påpekas. Om förslaget mera har en offensiv än defensiv karakter, så betecknar dess antagande den rol, som Sverge vill spela i den europeiska; politiken, en fingervisning, som utländska makter visst icke skola underlåta att påakta. Detkan hafva sina högst vådliga följder, om man så inrättar sin krigsförfattning, att den hotar en öfvermäktig granne, under det dess krafter äro vända åt annat håll, med anfall i dess flank eller rygg, utan att man har behörigen sörjt för sitt eget försvar. 4 Från politisk synpunkt betraktadt manar således allt till förslagets obetingade förkastande.