Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

obehagliga och brydsamma nödvändigheten att välja emellan att antingen kompromettera den andra statsmakten; eller ock acceptera följderna af en ingången offoch defensiv allians. En aldrig så litet habil styrelse skall nog veta att tillskapa en opinion inom landet för en dylik allians. Traktaten i Åbo 1812 är i detta hänseende ett lärorikt exempel. Hvem skulle i Sverge 1810 trott, att den då utsedde tronföljaren tvenne år derefter skulle ingått förbund med Ryssland emot Frankrike? Faran för en dylik situation blir större, ju mera man förstärker det agressiva eller anfallselementet i rikets stridskrafter. Anfallselementet kalla vi den stående, effektiva, alltid disponibla styrkan. Låtom oss nu undersöka huruvida den föreslagna armåorganisationen hotar med sådan fara. Vi vilja icke vid detta tillfälle närmare pröfva halten af de räsonnemanger, som uppdukas till försvar för stamtrupp-systemet, enär vi ämna deråt egna sitt egna kapitel. Låtom oss derför nu antaga, att armeen skall bestå af stam och beväring. Men då frågas: Hvarför hafva icke alla bataljoner stam och beväring i lika proportion? Nu är sältbataljonernas styrka bestämd att vara densamma för hela infanteriet. Vid Vesterbottens fältjägare är det tillräckligt med 206 stamsoldater pr fältbataljon för 354 man beväring på den mindre och 654 man på den större krigsfoten. Nu frågas: Hvad behöfs det vid Uplands regemente 270 och vid 13 andra regementen 258 stamsoldater pr fältbataljon? Hade alla stambataljonerna icke större styrka än Vesterbottens fältjägarekår 473 man, eller utjemnad till ett rundt tal 480, ty 7 gör så litet till saken, så utgjorde hela infanteriet 24,000 man i stället för 27,566. Man svarar oss förmodligen, att detta senare antal, som icke utan hela indelningsverkets: omreglering kan jemnt fördelas på bataljonerna, betingas atden styrka, 100,000 man, som anses nödvändig för rikets försvar och bvilken förutsätter precist nämnda antal stamsoldater i infanteriet, så vida man, vill undvika att dela beväringsklasserna. Härpå svaras dock, att dels upptager organisationsplanen uti den infanteriet tilldelade beväringen 2,700 s. k. förbinderimanskap, hvilket förbinderimanskap lutan olägenhet kunde utses ibland trossmanskapet och ändå erhålla samma inöfning, som nu är afsedd, och dels ingår såsom ett hufvudmoment i förslaget den åt armåens högste befälhafvare förbehållna rättigheten att till vapentjenst uppbåda större eller mindre del af beväringen. Här har man alltså ett öfverskott af närmare 1,000 man soldater (cirka 45 af den för infanteriet föreslagna förökningen) hvilka icke äro beböfliga som stamsoldater och alltså icke betingas af det militäriska system, som ligger till grund för organisationsplanen. Andra skäl och motiver, än rent militäriska, måste alltså hafva varit bestämmande vid denna förstärkning af den effektiva styrkan. Några andra skäl kunna då icke gerna tänkas, än politiska. 6 å 7,000 man, eller det antal, hvarmed den stående armen skulle förökas, väga i våra dagar visserligen icke mycket i krigets vågskål. Det inses dock lätt, att, i fråga om ett utländskt krig, är det i alla hänseenden en stor fördel för såväl regeringen som för nationen att beväringen så litet som möjligt tages i anspråk. Redan med den stående armåen ensamt, uppbringad till den ifrågasatta styrkan, låter sig mycket mera uträtta än nu är händelsen. Är för öfrigt kriget väl en gång börjadt, så erbjuder beväringen ofantligt stegrade resurser som ersättning och reserver och den blir nog i sådant hänseende anlitad. Ensamt i och för sig skulle också den ifrågasatta armåförstärkningen icke betyda sså mycket, men i förening med den oinskränkta dispositionsrätt öfver hela beväringen, som tages i anspråk för konungen, hotar den med vådor, om hvilkas vidd och beskaffenhet man icke i allmänhet torde hafva gjort sig någon riktig föreställning. Hittills har konungen försogat öfver en stående armå af något öfver 30,000 man och 5 klasser beväring. Den nya krigsförfattningen ställer till hans oinskränkta förfogande närmare 40,000 man stående trupper och 10 klasser på allmän värnepligt grundad beväring, d. v. s. hela rikets vapenföra ungdom. Konungens prerogativ ger honom full rätt att utan folkombudens hörarde, ensam eller i förbund med främmande makt eller makter, föra andra krig än blott för fosterlandets I försvar. Det kan således inträffa, att icke I blott vår armå utan delar af vår beväring ssändes till Syrien, Mexiko eller hvilken lannan utländsk krigsteater, der dess när