Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

En skarp hvissling framträngde nu frår parken. Den gällde synbarligen den kringströfvande hunden, som den hemkommande skogvaktaren lockade till sig. — Framåt, hviskade Magnus, som bäst bibehöll besinningen, — han är ännu minst trehundra steg borta, och innan han hinner fram, kunna vi vara i säkerhet. Reiber, gå ni genast hem; ni bör inte för något pris träffas i vårt sällskap. Sauer och Cornelia, ni fly på samma väg ni kommit, vi följa långsamt efter er för att betäcka återtåget. Men framåt nu och fort! Men denna uppmaning var öfverflödig. Reiber, som framförallt var betänkt på sin egen säkerhet, hade redan aflägsnat sig innan Magnus talat ut, och så snart Sauer samt Cornelia förnummit det gifna rådet, skyndade de utför trappan för att ila förbi slottsflygeln på den redan bekanta vägen. — Den fördömde skogvaktaren, mumlade Theodor tveksamt, i det han jemte Magnus tog samma kosa som Sauer, — han är alltid der han inte skall vara. Skada att inte tjufskyttarne ha pepprat honom för längesedan! — Om förräderi vore att befara från hans sida, så kunde du ju sjelf öfverta en tjufskytts roll? sade Magnus kallt. — alla fall vore det bättre att satan tog kanaljen, än att du kom på skampålen, hvilket högst sannolikt skulle utstryka dig rån listan på onkelns artvingar. — Det skulle du inte tycka illa om, svarade Theodor, — men Vi skola hopJAS — — Hpad han vidare ämnade säga hejdade umden, som plötsligt sprang emot de