Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 3

Se här i korthet hennes historia: Då den gamla modern, som sett bättr dagar, för flera år sedan blef förlamad högra sidan, egnade den nu döende dot tern hela sin tillvaro åt den gamla. Ge nom linnesöm förmådde hon länge ute stänga nöden från det torftiga hemmet tröskel. Men det rastlösa arbetet, de ge nomvakade nätterna, det oupphörliga stil lasittandet alstrade slutligen ett i högst: grad plågsamt inre lidande. Hvila blef nöd vändig. — men hvila var ju — hunger fö henne och modern, — och så länge någor styrka återstod, arbetade hon lika rastlöst Nu äro hennes sista krafter uttömda, hen nes sjukdom obotlig, enligt en af våra ut märktaste läkares intyg, och om några må. nader hvilar hon troligtvis i grafven! — Ack, hennes enda hopp är döden — mer han dröjer ännu, och den bleka nöden han länge hållit trogen vakt vid hennes och moderns hufvudgärd. Och till råga på all hotas de arma att snart blifra husvilla Allt, — allt förenar sig således att öke dessa hårdt pröfvade tåliga qvinnors li danden, och derför vågar man, dem ove tande, vädja till hvarje känsligt hjerta mec en bön: Skänk en skärf för att åtminstone aflägsna hungrens fasor från en dödsbädd Säkert skall er gåfva framlocka en tacksamhetstår ur den döendes halfbrustns ögon. Handelstidningens redaktion, som kar intyga sanningen af ofvanstående skildring har benäget åtagit sig att emottaga de gåfvor, som kunna inflyta, samt sända den till dessa olyckliga, hvilka äro bosatt: några mil härifrån i Bohuslänska skär gården.