Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1869, sida 2

å stort inflytande på dess yttre angelasenheter; men verkan skulle kunna blifva lubbel: antingen i krigisk, eller i fredlig riktning. Det synes nemligen hafva inädt en så stor upplösning i alla partirhållanden och en deraf följande osäkerhet i hela den framtida utvecklingen, att man under lång tid icke sett något dylikt. Ett bref från Paris till ,,Times har lemnat en framställning af partiförhållandena, som är afstort intresse. Först kommer det kejserliga partiet, deladt i lera underafdelningar: de egentliga bonapartisterna, som genom familjetraditioner äro fästade vid kejsardömet; militärpartiet eller mameluckerna, hvilka äro afsvurna fiender till ,,ideologerna, d. v. s., talare, journalister m. fl.: de omvända kejserliga d. v. s. legitimister, som förlorat modet, orleanister och republikaner, som vänta på framtiden och derför hålla på kejsardömet som ett öfvergångstillstånd intill dess tiden kan blifva gynnsam för den, och slutligen de konservativa, hvilka enlast äro fistade vid regeringen, för det den innehar makten, men som skola svika, då makten vacklar. Derefter komma de två dynastiska partierna: legitimisterna, få till antalet, men trogna sin sak, oca orleanisterna, hvilka — mest bestående af bankirer och köpmän — önska en naild liberal styrelse och parlamentalism. men äro mer passiva än aktiva. Härefter kommer 1 ordningen det klerikala partiet, af hvilket de yttersta föredraga bourbonerna, men som i det hela är temligen ikgiltigt för, hvem som är regent, endast lan vill gå i deras kölvatten; och slutigen republikanerna, som äfven kunna delas i flera grupper. Så finnes det republikaner från 1848, hvilka endast önska en vald president i stället för en ärftig furste; de mera framskridna under Ledru Rollin; de yttersta, hvilka vilja väcka till lif skräckväldet, liksom skulle ycka och frihet dermed kunna vinnas, och socialisterna, för hvilka samhällsombildningen är vigtigare än den egentliga poitiska ordningen. Af dessa sluta sig några till terroristerna och äro förbittrade på de moderata republikanerna, under det. andra icke skulle hafva något emot att. sluta sig till kejsardömet, om detta upp-toge deras program, alldeles som de klerikala. Dema splittring i partierna har icke någon omedelbar betydelse för ögonblicket, och det skulle visserligen synas så, som detta stärkte kejsardömet, enär ingen af dess motståndare är stark nog att komma till väldet, om den. nuvarande styrelsen gick under. Men å andra sidan: framträda icke få exempel på, dels att: oppositionen uppträder djerfvare och uppträder starkare, dels att många afsall ske bland kejsardömets fordna anhängare. Under det sålunda valagitationen — isynnerhet i de vestra och södra delarne at landet — drisves med stor isver och med sådan framgång, att de liberala tidningarne vänta sig mycket deraf, och under det oppositionstalarne mottagas med enthusiasm i provinsstäderna, der de hålla tal mot kejsardömet, insändas till senaten petitioner om återgifvandet till familjen Orleans af de år 1852 indragna godsem samt om återförande till Frankrike afLudvig Filips lik. Och sedan prokuratorn Seyquier lemnat sitt embete, emedan han icke ville utföra sina åtal på hög befallning och under tillsyn af den hemliga polisen, har nu äfven en prefekt i Versailles lemnat sitt embete på grund af en tvist med seine-prefekten; ja, han har till och med anmält sig som sjelfständig kandidat till de förestående valen. Detsamma gäl-ler om den förre inrikesministern PindrdEn annan f. d. minister, Drouyn de Lhuys;. uppgifves såsom den, hvilken inspirerar Moniteur under dess nuvarande temligen oppositionella hållning. Slutligen ser man i senaten sådana min som Maupas, polisprefekt under statskuppen 1851 och sedan polisminister, och Sartiges (f. d. amhassadör i Rom och annorstädes) uppträda med anspråk på införandet af det Påarlamentariska systemet, 5på det ministrarne må kunna skydda kejsarens person mot de anfall, som riktas mot regeringen i tidningarne och vid solkmöten Sartiges. förmenade, att kejsardömet nu borde vara rotfästadt nog för att kunna lemna samma frihet som andra länder. I sitt svar yttrade Rouher, att han och hans kolleger otvifvelakiigt skulle afgå, om lagstittande församlingen antog ett misstroende-votum mot någon af dem. Från många håll påstås, att kejsaren nu sjelf blifvit öfvertygad om, att det är tid på att bana väg för en lugn öfvergång till den parlamentariska styrelsen för att tillförsäkra sin son thronen efter sig. Andra tro deremot, att kejsaren, just för att undgå inre förvecklingar, skall kasta sig i krig med Ureussen. Qui vivra verra! ENGLAND. Under lyckligare auspicier har sedan lång tid, säkerligen icke någon engelsk minister trädt inför ett nyvaldt parlament, än ministören Gladsione nu gör. Premierministern är i sin fulla mannakraft och i renith af sin popularitet, och vid honom stå kraftfulla, sträfsamma, talangfulla min, af hvilka endast ett fåtal har sina anor att tacka för upphöjelsen till ministrar.