Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1869, sida 1

mente. För garnisonsmanskap af alla vapen inträde denna skyldighet med thy åtföljande rättighet efter 40 lefnadsoch 15 tjensteår. Å andra sidan åter anses billigt att den indelta soldaten bör hatva rättighet att, utan att derifrån kunna hindras, efter en viss tid lemna tjensten, dock icke förr än vid uppnådda 27 lefnadsoch 7 tjensteår. I sådant fall bör han likväl ställa duglig karl i sitt ställe, en skyldighet som dock synes böra upphöra efter 15 års tjenst. Den indelta ryttaren deremot anses ej böra vara berättigad till afsked förr än efter 15 års tjenst. För att ej allt för mycket betunga statsverket, i och för pensioneringen, torde vara lämpligt att stadga, det soldater, efter 15 års beromlig tjenst, må vara berättigade att uti åtskilliga lägre befattningar i det allmännas tjenst, såsom i banvaktareoch stationskarlstjenster vid jernvägar, äfvensom i telegrafvaktare och dermed jemförliga befattningar, framför andra blifva anställda, så framt de i öfrigt ega för dylika befattuingar erforderliga egenskaper. I fråga om beväringsinrättningen framhålles nödvändigheten deraf, att den frigörelse från hela värnepligten genom lega, eller från bevistande af vapenöfningarne genom friköp upphöra, och att värnepligtens personliga utgörande må blifva en skyldighet för hvarje syensk man, med undansag endast, dels för dem, hvilka dertill äro, till följe af sjukdom eller vanförhet, oförmögna, dels ock uti de fall, då eftergift härutinnan är af det allmännas oundgängliga bebof påkallad. väringsinrättningen måste grundas på det manliga slägtets uppfostran i härdande kroppsöfningar och dess vapenöfvande från tidigaste år. Ehuru vårt lands ungdom i allmänhet icke vid 21 års ålder uppnått sin fullkomliga kroppsutveckling, tala dock gammal vana och vissa ekonomiska förhållanden för bibehållande af den bestämmelsen, att värnepligten inträder vid denna ålder, hvilket så mycket heldre kan ega rum vid nu ifrågasatta organisation, som de värnepligtige i regel icke äro till fälttjenstgöring påräknade, förrän efter fullgjorda 3 års vapenöfningar. För att gifva beväringen en fast organisation synes i främsta rummet nödigt, att de beväringsskyldige enrolleras å det regemente eller den kår, vid hvilken vapenöfning bör ega rum och att de sedan under hela deras tjenstgöringstid tillhöra samma vapen och, såvidt icke flyttning utom vissa gränser skett, äfven samma regemente eller kår, å hvilken inmönstring egt rum. IIvarje regemente eller kår torde derför böra tilldelas sitt eget beväringsområde, hvilket såvidt möjligt, bör sammanfalla med dess förläggningsområde. Ett sådant fullkomligt sammanfallande är dock i vissa orter icke möjligt. Beväringsområden böra såsom regel endast tilldelas infanteriets regementen och kårer, från kvilken regel dock, der så lämpligt pröfvas, kan ske undantag för de specialvapen, hvilka äro förlagda å garnisionsorter, der infanteri ej finnes. De för beväringsväsendets ordnande ifrågasatta bestämmelser afse att de värnepligtige skola känna sig införlifvade med krigsyrket; att de skola uppfatta sin ställning såsom medlemmar af landets försvarsstyrka; att de, genom den tätare beröringen med det befäl, af hvilket de skola krigsbildas, och de kamrater af stammen, tillsammans med hvilka dessa öfningar ega rum, skola förvärfva den aktning och tillgifvenhet för det förra, den känsla af kamratskap med de senare, samt den förkärlek för det kompani eller det regemente de tillhöra, som så karakteriserar den svenske krigaren. Enahanda beklädnad, utrustning och beväring, som bestämmes för stamtruppen, bör af statsverket äfven tillhandahållas de värnepligtige. De värnepligtige, hvilka tilifölje antingen af lyte eller kroppslig svaghet, eller och af sina sysselsättningar, pröfvas vara helt och hållet från beväringspligten fria, eller endast från fredsöfningarne befrias, och som sålunda icke i någon mån få vidkännas de personliga uppoffringar för fosterlandets försvar, som öfriga beväringspligten underkastade medborgare, böra tillförbindas att på något annat sätt bidraga till försvarsväsendet, såsom t. ex. genom erläggande af en värneskatt under de år, då de eljest skolat utgöra sin värnepligt. De hufvudsakliga grunder för allmänna värnepligten, som i öfverensstämmelse med det ofvananförda föreslås, äro följande: 1:o. Att denna värnepligt må blifva allmän och, utan rätt till lega eller friköpning, utsträckt till hvarje svensk man, endast med följande undantag, nemligen: Ä A) från all rärnepligt för a) de till krigstjenst genom lyte, sjukdom eller kroppslig svaghet oförmögne eller alldeles otjenlige; oa . b) dem, som äro i krigstjenst vid armen eller sjövapnet anställde; c) lotsåldermän och lotsar; d) ende sonen af gamla, orkeslösa föräldrar, så länge de med sonen äro sammanboende och af dennes arbete för sitt upphälle beroende; hvarjemte läkare, som aflagt medicine kandidatexamen, och prester icke böra åläggas annan tjenstgöring än den, som tillhör deras yrke. B) från vapentjenst i krig för a) fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträden; b) mästare, gesäller eller timmermän med aflöning på artillericts-, fyrverkare-, tyg-, beväringssamt sjöförsvarets timmermansoch handtverksstater; () gevärsfaktoriers, ammunitionsfabrikers och krutbruks arbetare, så vidt de finnas derstädes beböflige; d) vid svafvelbruk skattskrifna och i svasvelberedningen inlärde arbetare, till antal af högst 5 vid hvarje bruk; allt så 2 dylik anställning fortfar; samt för öfrigt e) de i allmän tjenst anställde, som Kgl. Maj:t härute så länge och frysa, eller tror du att FE Å