Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1869, sida 1

omnämnda målet. Hans samvete bäfrade tillbaka för ett steg, som omöjliggjorde hans återgång från brottets bana till en redlig lefnadsvandel; det var likasom en krampaktig ryckning före hans nedstörtande i den af evig natt uppfyllda afgrunden. Tigande vandrade de båda värdiga bundsförvandterna framåt på den slippriga stigen. Cornelia smög sig tätt intill sin följeslagare, likasom för att ej läta honom undkomma, medan Magnus kämpade med all makt mot de hemska föreställningarne och styrkte sig till det, som han hade beslutat utföra. En liten hund började skälla på några stegs afstånd, och kort derefter visade sig de mörka konturerna af en hydda mot den ännu mörkare bakgrunden. — Vi äro framme, sade Cornelia med dämpad röst, i det hon bultade på den närmaste, innanför stängda fönsterluckan, — men du ser att jag hade rätt, man sofver här och väntar ej att bli störd så sent. Då intet svar följde på den första bultningen, klappade Cornelia på för andra gången, dock hårdare och längre. — Hvem fan är der? ropade en sträf karlröst innanför luckan. — Öppna, kusin! ropade Cornelia, — det är jag, Cornelia, med en herre, som nödvändigt vill tala med dig. — Satan ta dig och din herre! ljöd det ännu ovänligare, och mellan fönsterluckans springor syntes ett ljusskimmer, — är då inte dagen lång nog, efter du måste komma på en så oläglig tid? — Lugna dig, kusin, utropade Cornelia godlynt, — lugna dig och låt oss inte stå