Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 2

bofven. Man bör samhet, heh. — Jag skall sjelf följa med, om ni ej har några andra befallmingar att ge mig. — Tack, svarade majoren och förde upp högra handens pekfinger med en milia den gökens verktärisk helsning, — säg mig blott när du bryter upp. — Kanske följer jag med eller kommer efter. — Godt, herr major, svarade Fortis; hästen satte sig i kort galopp, och i nästa minut hoppade den unge mannen lätt ur sadeln samt kastade tyglarne till den framskyndande stalldrängen. — En präktig pojke, anmärkte majoren, då han såg att Fortis genast begat sig i väg för att uppsöka skogvaktaren. — Har en äkta fullblodshästs eldiga temperament, heh. Detta heh uttalade han emellertid ovanligt sakta, likasom hade epitetet yfullblod väckt sorgliga tankar hos honom. — Ganska präktig, käre patriark, instämde Gabriele, — skada blott att han är så närsynt. — Närsynt, broms, — närsynt, heh? — Ja, närsynt, emedan han inte har märkt mig, och istället för att artigt helsa på mig smekte han sin häst. — Ha ni inte sagt hvarandra god morgon förr i dag? — Nej, inte ännu. — Du upptar väl inte illa denna lilla brist på uppmärksamhet? — Upptar numera ingenting illa från honom; han intresserar mig alltför litet, svarade Gabriele likgiltigt. (Forts.)