Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 2

andra kalla sjelfkärt och ovänligt? frågade Gabriele med en lätt anstrykning af trots. Ljudet af en i skarpt trat annalkande häst hejdade majorens svar. Den hitintills osynlige ryttaren kom från den högra sidan, der en smal väg förde mellan trädgården och ckonomibyggnaderna. Ilan måste således rida förbi majorens fönster för att komma till stallet framför hufvudbyggnaden. — Der kommer han sjelf, sade Gabriele, då hon varseblef två stora vindthundar, hvilka med långa språng ilade framför ryttaren, och dervid inhöljde hon sig i ett tätt rökmoln. — Alltid tidigt på benen, mumlade majoren belåten. — IIeh, pojken har eld i sig. — Hjertligt god morgon, herr major! utropade Fortis i detta ögonblick, och straxt derefter stannade han tramför den lilla förgärden, som skiljde slottet från den egentliga gården. — God morgon, min vän, ropade majoren, hvarvid det undföll honom att Fortis ej låtsade varseblifva Gabriele, tillfölje hvaraf hon omgaf sig med ännu tätare rökmoln. — Ingenting nytt? frågade majoren derefter, då Fortis riktade sin uppmärksamhet på den vackra hästen och klappade hans glänsande hals. — Intet nytt, åtminstone ingenting af vigt, ljöd det förtroliga men höfliga svaret. — Hundarne drefvo upp en räf, men han undkom dem i sitt ide. — Har du stängt utgångarne? — Naturligtvis, herr major. — Säg då till Herzbusch att han tar några karlar med sig och gräfver ut spets