Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 2

kan vara förvissad om att den förr eller senare sår vika för en sundare organism. Mången anser militärismen vara så oskiljaktigt sörenad med monarkismen, att den förra måste stå eller falla med den sednare. Alltså skulle ingen stående arme mera betyda detsamma som ingen konung mera. I denna åsigt instämma vi likväl icke, ty det är orimligt att vilja förneka, att det kan gifvas upplysta och ädelsinnade monarker, som förstå tidens tecken och veta att i tid rätta sig derefter, eburu det icke kan bestridas, att monarkerna gjort och göra allt för att befästa meningen om deras solidaritet med militärismen. Det är derföre också vår tanka, att den förste bland Europas herrskare, som lössliter sig ifrån de hos hans likar gängse sördomarne och bryter med den fhilitäriska slentrianen samt i samråd med folkombuden organiserar sitt rikes stridskrafter blott med afseende på försvarets kraf, denna herrskare skall förvärfva oförgängliga anspråk på sitt folks tacksamhet och kärlek samt för långa tider befästa sin dynastis tillvaro. Motsatsen till stående härar är såkallade milishärar, en benämning som vi just icke tycka riktigt om, men dock vilja begagna i brist på någon bättre. Folkbeväpning, om ock fullkomligt svenskt, är icke riktigare eller bättre. Preussens här kallas en folkbeväpning, ein Volk in Waffen, men Preussen har icke desto mindre i första linien en stående här med alla en sådans olater och lyten. Derför att den är uppsatt på grund af allmän värnepligt och gör anspråk på att öfva hela folket i vapen — ett anspråk som dock långtifrån kan uppfyllas — samt såsom stöd bakom sig har talrika reserver samt ett organiseradt landtvärn och ytterligare en landtstorm, gör den ändå i viss män skäl för namnet af en folkbeväpning. Danmark har en renare folkbeväpning, ehuru äfven der bibehållit sig qvarlefvor af den gamla surdegen, och det är dessa qvarlefvor — hvaribland må nämnas att ett antal värnepligtige långt utöfver hvad nödvändigt är för deras utbildning hålles i ständig garnison — det är dessa qvarlefvor, säga vi, som onödigtvis alldeles ofantligt fördyra försvarsväsendet i detta grannrike. Danska hären är alltså ingen ren milishär, fastän den är grundad på en följdrikligt genomförd allmän värnepligt och derför med fog skulle kunna kallas en folkbeväpning. I Norge finnes en milishär grundad på allmän värnepligt med lottning och friköp, men derjemte en obetydlig styrka stående trupper, som man dock är betänkt på att afskaffa. Schweiz är det enda land i Europa, som grundar sitt försvar på endast en milishär, men värnepliigten, churu till principen allmän, har dock långtifrån varit konseqvent genomförd. Vi känna icke med bestämdhet huruvida de refvor, som förefunnits i schweiziska värnepligten, icke blifvit botade vid de reformer som, af ganska genomgripande art, på sednaste tider beslutats i republikens militärväsende. Det är likväl troligt att så skett. Hvad som särskiljer en stående arm( från en milisarmå, är att den förra till största delen ligger i garnison (bär i Sverge är stående armöen dels garnisonerad i städerna, dels kantonerad på landsbygden), medan milisarmåen blott är sammandragen den tid som är absolut nödvändig för befäls och manskaps militäriska utbildning och denna utbildnings vidmakthållande. Materialens anskaffning måste alltid kosta ungefär lika mycket för en stående armå som för en milis af samma styrka, men, tillfölje af ojemförligt mindre slitning, måste materielens underhåll blifva mycket billigare i den senare, eller milisen, än i den förra. När man undantager vissa befälsoch beställningspersoner, så väl i högre som lägre grader, hvilka äfven i en milisarmå torde bäst och lämpligast antingen vara fast aflönade eller försedda med arvoden, någorlunda motsvarande den större tidsuppoffring deras befattningar kräfva, så åtnjuter den öfvervägande stora massan i en milishär, såväl befäl som trupp, blott sold (dagtraktamente) för den tid den är sammandragen. Häraf kan man lätt bilda sig en föreställning om den stora skillnaden i underhällskostnad för en armå af ena eller andra slaget. En vigtig faktor i beräkningen af kostnaderna för en armå är äfven det antal arbetsdagar, som tillfölje af armborganisationen beröfvas ett lands befolkning. Det behöfver icke påpekas hvilken besparing i detta hänseende en milis här erbjuder framför en stående. Består hären i ett land nästan uteslutande af män, som egna sig åt fredliga värf och näringar, är dess försättande på krigsfot eller mobilisering förenad med så många i det han öppnade dörren, och kort der