Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 2

i det han öppnade dörren, och kort derester upphörde ljudet af hans steg i det yttre rummet. — Det är sorgligt, sade majoren och skakade sakta sitt gråa hufvud, medan hans blickar med ett sorgset uttryck voro riktade mot dörren, genom hvilken Theodor hade försvunnit, -— ja, mycket sorgligt; ett olycksöde tycks herrska öfver Lehmburgarne. Äfven i honom finns ingen frisk kärna. Åfund och missbelåtenhet äro hufvuddragen i hans karakter, och endast hans löjliga högmod och adelsmannastolthet äro kanske orsaken, att han hte sjunker så djupt som den olyckige — — Ilan uttalade icke namnet, ty från det yttre rummet hade en klar flickröst framträngt till honom, och likasom genom en förtrollning utjemnades de bekymmerfulla rynkorna i hans panna. — Min erigt glada och muntert omkring mig surrande broms, sade han med ett varmhjertadt uttryck till sig sjelf. IIans hufvud upplyftades stolt, hans skuldror tillbakadrogos, de blå rökmolnen hvirflade öfver hans axel, och hastigt gick han fram till det närmaste fönstret för att, som han så gerna brukade, uppföra en liten komedi med sin nidee, hvilken han, från sin ståndpunkt som hästamatör, hade gifvit det sällsamma smeknamnet bromsen, Patriarken och hans älskling. — Ah. min älskvärde herr onkel haga