Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 3

-andre konung 1 det då ännu mäktiga Fo -llen och den tredje konung i detta Dan u mark, hvars fiendskap så länge varit olycks bringande för Sverge, tycks det som skulle endast den, hvilken var bedårad af et nästan exempellöst öfvermod, och icke der hskarpsinnige och praktiskt förståndige ko nung, som författaren här framställt för tläsaren, kunnat antaga, att han på kor tid skulle kunna kufva alla de allierade : Att genom dylika citater vilja bevisa Karls fredskärlek, visar verkligen en sällspord ) menlöshet, som man minst väntat att finns hos en person med författarens erfarenhet och i hans samhällsställning, enär hva tsoch en sådan borde veta, att en bokstaflig tolkning af det officiella språket är otillförlitlig. jelfva den militäriskt-politiska plan, Åsom Karl XII säges ha följt, förekommer förf. såsom synnerligen förträfflig och väl I beräknad. De, som, ,,dömande efter utgången, klandrat den, få sina allvarliga tillrättavisningar. Allt var ju så väl utI tänkt — att det icke lyckades kunde konungen ju icke rå för, menar förf. Emellertid gafs det många skarpsinniga och I klart tänkande personer, som förutsågo I denna utgång, och äfven i Karls omgifning höjde sig varnande röster mot den plan till sina fienders underkufvande, som han uppgjort. Detta har för förf. ingen I betydelse. Karl begick intet misstag, utan valde med beundransvärd vishet och konseqvens de bästa medel för sitt ändamåls ernående; att det ej uppnåddes berodde å tillstötande omständigheter, som ingen kunde förutse. Så räsonnerar förf. och de med honom likatänkande. Visserligen handlade den adertonårige Karl med stor politisk klokhet, då han genom sitt snabba infall i Danmark skiljde denna stat från den mot honom riktade alliansen. Men hvad angår hans sätt att gå till väga mot de tvenne återstående fienderna, har detta klandrats på de vigtigaste grunder, som i vår tanka ej skakats genom hela förf:s utmärkt talangfulla apologi. Han säger, att afsättningskriget mot. August afsåg bildandet af en pålitlig bundsförvandt i Polen, hvilket land skulle bli en skyddsvall mot det ryska väldet — att ett starkt sjelfständigt Polen sålunda skulle. komma att hejda Rysslands framsteg. Men: vi tro, att man, utan att ha dragit några läror af utgången, kunnat veta, det Karls, framfart i Polen samt tilloch afsättandet af konung just voro egnade att befrämja den oenighet, den redan började! dencentralisation, som förefunnos i detta) olyckliga land, och som skulle omsider göra det till ett byte för Ryssland och de tvenne makter, som deltogo i den nesliga illbragden. Såsom ett skäl för Karls underlätande att med sin segrande här befria Östersjöprovinserna från fienderna österifrån, anför förf, den omständigheten, att Peter låtit härja dem för att hindra den fruktade fiendens framryckande, men detta kan i alla händelser ej tjena som ursäkt för att Karl ej efter slaget mot Narva fullföljde sin framgång och tvang ryssarne att sluta fred på af segerherren föreskrifna vilkor, ty då kunde ingen härjning af militärisk vigt ha egt rum. Också uttalar prins Oscar uti det i så många hänseenden utmärkta tal, som han höll vid militärsällskapets fest med anledning utaf aftäckandot af hjeltekonungens bildstod, den bestämda öfvertygelsen, att Karl skulle genom ett sådant energiskt fullföljande af kampen mot Ryssland ha för lång tid utestängt det från Östersjön, Det tyckes temligen naturligt, att om Karl betagit den mäktige oaren lust att fortsätta kriget och slutit fred med honom, kung August skulle skyndat att söka fred för egen räkning, helst som kriget mot svenskarne icke var populärt i Polen. . Tåger mot Moskwa förklaras med den ofvannämnda omständigheten, att härjandet af östersjöprovinserna gjorde ett tåg dit vådligt. Det är sannt, att Karl genom att uppehålla sig sju år i Polen och låta czaren fara fram i sina transbaltiska besittningar utan att röna annat motstånd än det, som en oskicklig general i spetsen för otillräckliga trupper kunnat göra honom, låtit det bästa tillfället att besegra sin fruktansvärdaste fiende gå sig ur händerna och lemnat hans makt tid. att slå rot vid Östersjöns vågor på ett sätt, som skulle bli i högsta grad olycksbringande för Sverge. Men ännu hade lj det kanske ej varit för sent att våga en kamp mot den moskovitiske eröfraren för bevarandet af sina ärfda länder på deras egen botten, och det var ju alltid möjligare att i östersjöprovinserna få tillförsel från hemlandet än att erhålla den 1 j j ( 6 1 f Å E ; j i det inre af Ryssland, hvars länder czaren kunde fritt härja för att hindra den svenska hären att närma sig hans gamla hufvudstad. Förbunden med kosackerna och med turkarne framställer förf. såsom ytterst kloka, förmenande att de kunde ha burit de bästa frukter, och att Karl ej rådde för att de slogo illa ut. Hvad skall man säga om ett sådant sätt att räsonera? Att turkiska visirer och tartarkhaner låta besticka sig, är ej just så synnerligt märkvärdigt. Konungens femåriga vistande i Turkiet, hvilket äfven hans entusiastiske beundrare Gustaf III frestades att skrifva på vansinnighetens räkning, anser förf. mycket väl motiveradt af hans 7