Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 3

.jdå, sedan hoppet derom i grund tillintetsvjorts genom den sistalgången slutna freden, kKarls genom uppsnappade bref förvärfvade tl kännedom om att den eskort, som sultanen utsett åt honom, var mutad att lemna -Ihonom i hans fiende Augusts händer, och då han dessutom länge fick vänta på de penningelån sultanen lofvat honom. Till och med mot konungens långvariga sängliggande i Demotika finner han intet att anmärka, utan förklarar det dels med hans sjukdom och dels med omsorgen om hans kungliga värdighet, som skulle förbjuda honom att infinna sig vid ett föresslaget möte med den nye tartarkhanen. Så finner förf. allt hvad hans hjelte företog sig under sin skickelsedigra regering föörträfkligt. För Karls bedrifvande af fredssunderhandlingarne efter sin hemkomst har shan endast beröm, och när han säger att konungen efter hemkomsten till hemlansdet snart stod slagfärdig i spetsen för den talrikaste här, som han någonsin egt under sitt befäl, yttrar han icke ett ord om de oerhördt hårda utpressningar af folk och manskap, som gjorde detta möjligt. Tvertom söker han visa, att ingen egentlig nöd fanns i landet på den tiden eller ens vid konungens död, utan att berättelserna derom äro fabler, uppdiktade af rikets råd och andra otillförlitliga personer. Om vi för vår del i dessa saker nödgas skilja oss från förf., är det deremot ett nöje att erkänna, det han i andra hänseenden lyckats att framställa Karl XII:s personlighet ej blott i ett vackrare utan ätven i ett sannare ljus än det, hvari han hittills vanligen blifvit sedd. Så framhåller han denne konungs intresse för vetenskapliga forskningar och fredliga idrotter samt för sociala reformer, visande att han, hvilken betraktats såsom en ,,efterboren viking eller på sin höjd såsom en af medeltidens vandrande riddare, i sjelfva verket uti många stycken var före sin tid, om ock det någon gång händer, att den entusiastiske beundraren äfven i dylika afseenden tillägger honom en djupare uppfattning och skarpare blick, än dem, han verkligen egde. Äfven antaga vi såsom fullt berättigadt åtskilligt af hvad förf. yttrar om hans fältherreegenskaper i strid mot den vanliga föreställningen, som hos honom ser snarare en beundransvärd personlig tapperhet, ett nästan exempellöst hjeltemod än synnerligen framstående strategisk talang, och vi anse, att den omständigheten, att han icke förlorat någon batalj före det olyckliga slaget vid Pultava (der han i följd af sitt skottsår i foten måste lemna härens ledning åt Rhensköld) bevisar ganska mycket i denna sak. 4. andra sidan våga vi betvifla, att den politiskt-militära ledning, hvilken han utöfvade på hela den vidsträckta krigsteater, der mot honom fiendtliga armåer rörde sig, var så välberäknad, som den högtaktade förf. ansett den, och hvad vi ofvan yttrat härom utgör grunderna för vår åsigt härutinnan. Dessutom synes den anmärkning, som prins Öskar uti det ofvan omnämnda minnestalet gör mot hans plägsed att ofta låta krigets gång bli ytterst långsam, ja ligga stilla eller sysselsätta sig med företag af underordnad vigt, ingalunda sakna befogenhet. Ett sådant sätt att föra krig valdejhvarken Gustaf II Adolf, Fredrik II eller Napoleon I eller andra härförare al första ordningen, Förf. låter ett återsken af den solglans, hvari han ser den siste hjeltekonungen al det Pfaltziska huset, falla på hans gunstingar och icke minst på Görtz, åt hvars försvar han för öfrigt egnat en särskilt i len sist utkomna delen af Svenska akalemiens handlingar intagen skrift. Dermot drabba stränga anmärkningar de at Karl XII:s närmaste män, som genom si... inteckningar gifvit anledning till skam critik af konungens sätt att föra krig, neniigen Lewenhaupt och Gyllenkrook. Hvad len förre obestridligen talangfulle och idelsinnade generalen angår, så förekoi: ner det oss, som saknade fört:s tadel ic; ul grund. Ty det synes temligen afgjort, tt han, då hans ansvar och vigten ar ans handlingar voro större än någonsin örr, ådagalagt en modlöshet, en handsalenhet, en oklokhet, som äro egnade att i ågon mån fördunkla hans förut vunss ältherrerykte, om än kännedomen om hans innesädelhet förvissar oss om, att hau dandlade i bästa afsigt. . —— z— —: ID HHEGWÅngSsoch Palissaror