Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 3

ahan egde egenskaper i hög grad egnade ajatt alstra blind beundran, att hänföra til -len entusiasm, som under sjelfva misstaget och förvillelsen tror sig spåra en dold visIthet, ofattlig för vanliga menniskobarn, samt nadels derpå, att de extravaganser i tankejlgång och handling, som utmärkte der tskunglige hjelten, måste komma mången att t förbise och förneka de utmärkta själsförå mögenheter och de moraliska förtjenster, -som han i sjelfva verket egde. . Bland de skriftställare, som uppfattat flhonom på det först antydda sättet, intager rl Bernhard v. Beskow ett framstående rum, essåväl på grund af den ytterliga hänförelNise, hvarmed han alltjemt skildrat Karls t -—— karakter och den roll denne spelade på verldsteatern i politiskt och militäriskt hänseende, som genom den talang, hvarmed han utfört sin svåra uppgift. Det är . med en historikers fulla anspråk och anAl svar, som Beskow i detta arbete uppträå der, men esomoftast sticker den mångpröftvade panegyrikerns rökelsekar fram, ehuru Åhelt visst honom sjelf ovetande. Det är på långt när alltid som Beskow i detta ar5 bete låter historiens fackla sprida sitt ofärSI gade ljus öfver konungen, hans tankar och handlingar, utan det är mycket ofta äreminnets rosenfärgade lykta, som kastar sitt Isken deröfver. Karl XII är, enl. Beskow, 2hardt nära fullkomlig. Han är icke blott tapprare och mera försakande än alla andra menniskor, han är äfven visare och mera praktisk än hela sin omgifning — ja, som det tyckes, än hela sitt tidehvarf. En minnestalare yttrade nyligen om Karl, att han såsom statsman var långt framom sin tid, att han såsom sådan röjt stora ider, (som först långt sednare framställts af andra, men att han lät sin blick sväfva så långt i fjerran, att han förbisåg de nära liggande omständigheter, hvilka naturenligt skulle omintetgöra hans planer. En sådan uppfattning skulle väckt författaIrens skarpa ogillande, ja, förakt. Att Karl XII:s skarpa blick uppfattade allt — både det näraliggande och det aflägsna, både det större och det mindre, som kunde bindra framgången af hans företag, får man lära af Beskow. Han förstod att bedöma menniskor såsom gamla verldsmän göra de — ja, helt visst bättre; han genomskådade förrädare och vidtog de bästa och klokaste åtgärder, för att göra dem os! dliga, och de handlingar, hvarigenom konungen ådragit sig de skarpaste förebråelser för halsstarrighet, öfverdåd och verklig dårskap, voro, i Beskows tankar, dikterade af den bästa beräkning, den sundaste reflexion, och egde sin yttre förklaring i de omständigheter, hvari hjelten besann sig. Kort sagdt, ingen gammal karolin af äkta skrot och Lorn skulle kunnat gå längre uti idealiserande utläggning af de betänkliga gåtorna i denne konungs karakter och lif än denne hofmarskalk, som lefde ännu ett godt stycke in i det nittonde århundradets sednare hälft. Om en och annan läsare i foljd häraf icke vill erkänna minnesbildens öfverensstämmelse med det historiska originalet, om hvars brister och misstag han förut bildat sig en bestämd, af sina egna historiska studier och sin personliga verldsåskådning betingad öfvertygelse — om han till och med i Beskows Karl XII ser blott denne författares egen skapelse, så är detta teml. förklarligt. För vår del gå vi icke så långt, ehuru vi visserligen, såsom hvad ofvan yttrats antyder, klart inse författarens partiskhet för sin hjelte. Vi tro, att åtskilligt af hvad här förekommer är af historisk vigt, såsom varande egnadt attienskilda punkter beriktiga en viss häfdatecknares alltför ofördelaktiga bedömande af Karl, som väl närmast föranledt omarbetandet och återutgifvandet af denna skrift. Å andra sidan hålla vi dock före, att den ifrågavarande historikerns teckning af den nordiske hjeltekonungen på det hela taget är mera träffande än Beskows. Att framställa här de skäl, hvarpå denna vår enskilta uppfattning grundar sig, anse vi desto mindre lämpligt, som ej blott grunddragen af Karl XII:s historia äro kända af hvarje läsare, utan äfven stridspunkterna äro så ofta och så allmänt diskuterade, att svårligen något nytt kan sägas i ämnet ens af de grundligaste forskare, förrän nya källskrifter eller ämnet berörande urkunder ökat det antal deraf, som redan blifvit begagnadt. Hvad sjelfva detta arbete angår, så äro de källor, författaren begagnat, hufvudsakligen desamma, som andra svenska skriftställare, hvilka skrifvit i ämnet, betjenat sig af, och huru högt man än på vissa le håll ställer dess historiska vigt, så våga s vi påstå, att det icke innehåller mycket nytt i afseende på fakta, Det är denlo subjektiva uppfattningen, slutledningarna d och bedömandet af redan kända förhällan-d den, som skiljer denna bok från andra, g hvilka behandlat samma ämne, Försatta-so ren uppträder mot dem, som i ett eller ti annat stycke tadlat Karl, och söker åda-m galägga orättvisan af de gjorda anmärk-si ningarna genom att motivera hans handg lingar så, att de alla lända till ärar icke b blott för hans karakter, utan äfven för u hans statsklokhet eller fältherretalang, och sa han utvecklar dervid en sällspord sinnrik-S: het. Stundom erinra dock de motiver, som b undanskjutas konungens steg och åtgär-d der, om bruket hos vissa beundrande komk.