Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 1

aden, hvilket utgör vilkoret för deras etryggade tillvaro. Hittills har man, såsom sagdt är, icke rågasatt att öfverlåta byggandet af staens jernvägar åt bolag, ehuru personer Sar Jöl det del mnits, som yrkat, att alla våra jernvä-vål ar skulle, likasom i England, varit en ner rivataffär. Man har, såsom bekant, i mgland numera kommit ifrån denna åsigt än syf ch önskat att staten skulle inköpa de på nskilta jernvägarne, likasom man gjort He ned telegrafledningarne. Vi kunna då vec katta oss lyckliga, att vi undgått detta må rivata system, som vållar både i England ch Frankrike så mycken oreda. Deremot ar man talat om trafikens öfverlätande t ett särskilt bolag, en mening, som dock unnit blott ganska liten anklang. Grefve parre vill alltså nu gå i en ny riktning, ch för att vinna framgång åt saken, har an varit särdeles frikostig med nya baor. Det har frågats, hvilket bolag, som Jö 58 no ort lyc en dr lac be tår bakom denna plan, och man har upp-sSei ifvit Skandinaviska Kreditaktiebolaget. vilket dock af andra förnekas, enär, ytt-de ar man, detta bolag hvilar på alltför so-sup ida grunder och eger en alltför solid förI te altning att det skulle vilja förvandla sig lig ill en Credit mobilier, hvars verkamhet hr visserligen kan vara mycket gagnelig och bö som ej bör bedömas efter det öde, som fräå lrabbat den fransyska institutionen af detta amn, hvilken inlät sig i oerhördt svind-hå ande företag, men som dock har syften, k vilka ligga utanför det Skandinaviska gå Kreditaktiebolagets plan. Man gissar alltså he på något utländskt bolag; men, enligt mitt O. sörmenande, behöfver man icke gissa på ur något redan existerande bolag alls, utan he förlägga dess tillvaro till den ärade mo-gl tionärens lifliga fantasi. I planen att draga en jernväg till Mo-fö tala söker man, när dertill lägges bere-ser dandet af monopol åt svensk jernvägsma-täå teriel, inflytandet af den berömde föreståndaren för Motala mekaniska verkstad. d Andra kammaren förehade icke, i sam-st ma Lördagsplenum, så storartade planer, F. utan sysselsatte sig hufvudsakligen medim en diskussion om sättet, eller, med andra ord, om det decorum, som bör iakttagas uti kammarens framställningar, vare sig muntliga eller skriftliga. Denna sak är icke likgiltig för andra kammaren, enär man gerna vill, från vissa håll, tillvita kammaren en brist på värdighet och hyfsning, som skulle vara vållad af den i stora andel, hvarmed allmogens representanter deri ingå. För hvar och en, som är vän af dessa representanter och mån om deras anseende, måste det derföre synas önskligt, att sådana mer eller mindre hånfulla omdömen förlora allt stöd i verkligheten. Det var af denna anledning hr Hedlund kände sig manad att protestera mot ett yttrande i motiverna till hr C. A. Larssons motion rörande indragning af den stående armön. Då hr H. uppsatt denna sin protest på papperet, är jag i tillfälle att här meddela densamma, hvaraf man torde finna att här icke varit afsedt att Larsson, såsom det hetat i hufvudstadens tidningar, utan att inlägga en protest från talarens och med honom liktänkandes sida. Anförandet lydde sålunda: , Vid remissen af denna hr C. A. Larssons motion anhåller jag få inlägga min protest mot de ordalag, hvarmed den aktade motionären bedömt chefens för landtförsvarsdepartementet uppfattning af de gamla knektekontrakter, hvarpå det närvarande indelningsverket hvilar. Jag delar icke denna uppfattning, i det jag, bland annat, finner en betydlig skillnad emellan den värnepligt, som i fordna tider berodde på ett uppbåd ,,man ur husetill landets försvar mot en redan inbruten fiende, och den tillämpning af samma höga grundsats, som vill af den värnepligtiga ungdomen bilda en stående arm6. Detta oaktadt har jag icke kunnat undgå att skänka den största aktning åt den sorgfälliga utredning af hithörande förhållanden, som utmärker det af nämnde departementschef utförda och för riksdagen framlagda arbete, hvarvid tillräckligt många skäl blifvit anförda för s den klandrade åsigten, att de kunna rättfärdiga densamma såsom hvilande på den uppriktiga öfvertygelsens grund. Det är, under sådana förhållanden, icke värdigt en god medborgare, alldraminst en representant, att jemföra en sådan framställning med en bedragares skamliga och brottsliga funder till att bringa en enfaldig allmoge i förderf, sedan han på förhand aflockat dem blodspenningarne. Den aktade motionären har, jag är derom förvissad, icke beräknat valören af sina ord, utan har mera afsett att gifva ett kraftuttryck åt sitt ogillande af de utaf krigsministern utvecklade satser. Men om sådana kraftuttryck, hvilkas öppenhet icke bör urskulda deras råhet, kunde ostraffadt tillåtas inom den gamla ständsrepresentationen, så passa de icke för våra nya förhållan-. den, hvilka bjuda riksdagens båda kamrar, och icke minst den andra, att vara måna om äfven den värdighet och det anseende, som bero på anständighet och byfsning i våra uttryckssätt, . Jag känner mig, på grund häraf, manad att kraftigt protestera mot de afsedda ordalagen i motiverna till hr C. A. Larssons motion. Då åtskilliga röster instämde i denna protest, borde saken dermed varit afslutad, och hade väl ätven så blifvit, derest hr Reutercrona förstått situationen. Men han ville lägga lök på laxen och ingick i en diskussion om sjelfva sakfrågan, inför hvilken formfrågan trädde i bakgrunden. Detta fortsattes äfven af hr Key, som dock gjorde sig saker till ett uttryck, som alls sicke motsvarade den hyfsning, hvilken han uär ville häfda. I sitt vanliga bildrika talesätt ordade nemligen hr Key om den jordmån, som man här hade att uppbryta, och önskade att denna förrättning måtte lutföras ,med blanka spadar, men ej med åynggrepar — ett uttryck, som åtminsstone ej gagnade den sak, hvarför den T förste talaren uppträdt. gifva ,en skarp tillrättavisning till hr i