Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 1

samma gång han fick skrattet på sin sida. Kort derefter förekom diskussion om hr Jöns Pährssons motion om ordensväsenlets afskaffande. För den, som gillade denna motion och på allvar fattade nödvändigheten af dessa fåfängliga institutioners afskaffande, borde det synas för mer än någon annan angeläget, att motionens syfte icke skadades genom det sätt, hvarpå den blifvit motiverad. När alltså hr Hedlund gillade motionen, hvarför han utvecklade skälen i en längre framställning, måste han protestera mot några ord i hr Jöns Pährssons motion, der det hette, att ,skurkar och uppenbara bedragare ofta nog belönas med en eller annan riddarorden. Hade orden, anmärkte hr H., lydit så, att en och annan, som erhållit en orden, sedermera visat sig vara en bedragare, så hade dermed blott varit uttaladt ett sorgligt faktum. Det har också beklagligen händt, att en folkvald representant befunnits vara en bedragare; men skulle någon deraf föranledas att påstå, det svenska folket ofta väljer skurkar och uppenbara bedragare till sina representanter, så måste en sådan beskyllning allvarligt tillrättavisas. Uttrycken, slutade hr H., ,äro af den råa natur, att de icke böra i denna kammare förekomma, ej ens från den plats, derifrån de nu utgått. Dessa sista ord torde måhända synas hårda, men de ega full giltighet, när man känner den ifrågavarande motionärens föregående framställningar. Han har då ej heller rätt att vara ömtålig för egen del. Också gjorde hr Jöns Pährsson en half ursäkt, i det han skyllde på sin okunnighet, och dermed bör hela affären vara glömd, då man bör hoppas, att kammarens ledamöter skola hädanefter icke lätt fördraga, att deras anseende skadas genom en och annan enstaka representants obetänksamma kraftuttryck. Utskottet för frågan om försvarsväsendet tillsattes i Lördagens plenum. I första kammaren invaldes, från det s. k. Fenixpartiets sida, grefve Henning Hamilton, hvilken åtminstone ej lärer komma att förorda Kongl. Maj:ts proposition på grund af någon varm kärlek till den närvarande regeringen. Äfven andra ledamöter, valda af första kammaren, torde finnas, hvilka icke vilja antaga samma kungliga proposition. Och bland de af andra kammaren valda ledamöterna finnes i denna sak icke mer än en mening. Det nya organisationsförslagets öde kan härmed anses afgjordt, och vittnar dess framläggande, derest man verkligen trott att det skulle af riksdagen antagas, om en fullkomlig obekantskap med opinionen, både inom riksdagen och landet. Hvad är det nemligen, som landet och dess representanter i detta fall af regeringen begärt? — Jo, en plan till ett effektivt försvar, men med lindring i de närvarande bördorna, icke till priset af nya bördor. Regeringen må svara: detta problem kunna vi ej lösa; ett verkligt försvar måste nemligen kosta många millioner mer än det närvarande — men då borde icke regeringen åtagit sig det fruktlösa arbetet, utan öfverlemnat frågans lösning åt andra. Att utarbeta ett organisationsförslag i en så vigtig fråga, utan hopp om framgång, må vara aktningsvärdt, men vittnar om en nästan alltför stor sjelfuppsoflring. Jag vet alltför väl, att de ofvannämnda fordringarne icke voro formulerade i den till regeringen från 1867 års riksdag ingångna skrifvelsen, hvilken fram(gick såsom en kompromiss mellan de båda kamrarne; men en på förhållandena aktgifvande regering hade dock aldrig bordt misstaga sig om den skattebevilsjande majoritetens mening i detta fall. Den utsträckta värnepligten och bevaringsöfningen måste köpas genom betydliga reduktioner uti indelningsverket och si den stående armöen öfverhufvud — det måste vara lätt för enhvar att inse. Nn har regeringen utvidgat den indera arImåen och utsträckt värnepligten, ökande kostnaderna för landtförsvaret med ett bei lOopp. som uppgilvös blifva c:a 2!, millioner om året, men som i verkligheten torde uppså till närmare 4 millioner. Det besvisar blott, såsom sagdt, att man på hög-Ista ort är alldeles främmande för situa3 I tionen. Enellertid stå vi alltså fortfarande med Jen årlig utgift för vårt landtförsvar af 14 : å 15 millioner rdr, utan att deri ega ett r verkligt försvar, Man skulle vara förtviflad söfver en sådan belägenhet, derest man icke t vore fast förvissad, att i sarans stund folki uppbådet skall, trots saknaden af organisation, öfning och vapen, försvara vårt land, samt derest icke den politiska ställningen gjorde oss temligen trygga. Och den positiva fördelen kan också ligga i detta svaghetstillstånd, att vi dermed räddas undan hvarje äfventyrarepolitik, som kunde känna sig hugad att än engång spela Karl XII:s (eller Gustaf IV Adolfs?) roll på Europas krigsteater. Ty en sådan fara står alltid för dörren, så länge de vådliga SS:ue 12 och 13 i vår Regeringsform qvarstå oförändrade, hvarigenom konungen eger rätten, att ingå förbund med främmande makter samt , I börja krig, nästan uteslutande i sin hand. el Vill man här bilda en slagfärdig arm om 11100,000 man, så böra åtminstone dessa 8Å vara först förändrade, ty man vet ju icke naf hvilket lynne kommande regenter kunna blifva. Det finnes i successionsordningen . Ro oHeR OT — — — — 2