Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

Obelisken står på en halfmånformig utvidgning af vägen, som begränsas af en till grässofla inrättad jordvall. Akasier och rönnar, planterade på vallens yttersida med små mellanrum, och hagtornsbuskar, som åter fylla mellanrummen, beskugga angenämt den mjuka gräsmattan, på hvilken mången vandrare, som försmådde att taga in på Haidekrug, hvilat och ur renseln förtärt sin tarfliga måltid. Äfven månget älskande par har här förnyat ederna om evig kärlek och tro, tills slutligen den svala nattluften, eller möjligen de aflägsna tonerna af fiol och klarinett från Haidekrug manat dem till uppbrott. Vandrande gesäller med dammiga renslar, arbetare med hackor och spadar, mjölkslickor med bleckkärl, lumpsamlare med hundvagnar, schackerjudar med kramlådor, tjufskyttar och vedtjufvar, alla hafva hvilat vid milstenen vid alla tider på dygnet, men ett så besynnerligt sammansatt sällskap som på denna afton hade kanske aldrig förr befunnit sig der. Det var visserligen ett litet, men utvaldt sällskap, eller det var snarare två Sällskaper, hvilka sökte använda grässoffan för sina planer. På sjeliva soffan suttotnemligen kusken Reiber, en medelstor mager figur med falska, ostadiga blickar och ett tjockt, rödbrunt helskägg, samt Magnus von Lehmburg, lösdrifvaren, den förtappade adelsmannen, tjufvars och tjufgömmares kamrat. De sutto der i förtroligt samtal, ehuru hvar och en med nästan ängslig sorgfällighet iakttog sin ställning; Magnus, ämätt, allvarlig och nedlåtande; Reiber, ödmjuk oeh underdånig. ;