Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

ska ambassaden i Paris har man fått kännedom om, att det verkligen existerar en hannoveransk legion, som räknar cirka 1, 400 man, förutom 12 polska frivilliga. Denna legion är militäriskt organiserad, men får — på grund af franska regeringes förbud — icke bära vapen. Dessa trupper säåro så fördelade, att soldaterna från hvart och ett af de fordna hannoveranska regementena ligga i samma qvarter. Hvarje) soldat får 22 fr. dagligen i gage, underofficerarne 5 fr. Legionen kosstar exkonung Georg 300,000 th. årligen, Då väderleken det tillåter, hållas exercisöfningar; manskapet hycklar en glad sinnesstämning, men i verkligheten råder stor nedslagenhet., Soldaterna önska såtervända till Hannover, men afhållas derifrån af fruktan för straff. Detta är innehållet af den offiiella berättelsen. Deputeradekammaren bör icke uppskjuta att sätta sig i tillfälle att tillsluta de källor, från hvilka medlen komma till dessa truppers underhåll, eller åtminstone ställa så, att de sicke blifva underhållna på den preussiska statens bekostnad. En welfisx komitå i Hietzing förefinnes, trots alla förnekanden; att det finnes en dansk Ibland agitatörerna, bar jag icke påstått. Jag har söfvertygat mig om, att den förmente dansken var sen slesvig-holsteinare. I måsten medgifva mig, att svi — åtminstone i parlamentet — sett slesvig-holsteinare. som varit mycket svåra att skilja från danskar. Det har aldrig fallit mig in, att den ifrågavarande personen kunde vara agent för danska regeringen, lika litet som jag i enskilda republi kaner från Stuttgart kunnat se agenter för wir tembergska regeringen. Hvad den kurhessiske medlemmen angår, så åsyftas dermed kurfurstens få d. flygeladjutant Eschucge. Nu påstås, att Eschwege är hannoveranare, men jag känner endast personer af detta namn från Kur-IIessen Grefve Bismarck uppläste derefter en berättelse om demonstrationerna vid silfverbröllopet i Hietzing. FElter det flera talare haft ordet, slutade ministerpresidenten debatten sålunda: Vi måste försöka att omöjliggöra de förföriska anläggningarne mot det nya manskapet i Hannover. ngitationerna i pressen äro temligen likgiltiga; hvad som först och främst bör förhindras är, att exkonung Georg spelar en krigförande furstes roll med tillhjelp af en legion. Det är endast nödvärn, som tvingar oss att handla så, som vi göra; man skulle eljest tro, det vi icke hade mod att försvara oss. Vi måste göra ett slut på det maskerade spel, som för usla och småaktiga dynastiska intressen sätter fäderneslandets väl i och icke aktar för rof att stifta sammansvärjningar tillsammans med utlandet. . Dessa ord mottogos med bifall af majoriteten i kammaren, och regeringsförslaget blef antaget med 256 röster mot 70. Samtliga hannoveranska deputerade afhöllo sig från omröstningen; mot förslaget röstade framstegspartiet, medlemmarne af venstra centern och polackerna. ENGLAND. I Gloucester hade det liberala partiet d. 27 Jan. anordnat en stor bankett, till hvilken ett stort antal parlamentsmedlemmar infunnit sig. Dagens hjelte var skattkammarkansleren Robert Lowe, och det egentliga festtalet var det, med hvilket han besvarade en för honom utbringad skål. Han yttrade bland annat: Det är åt fredens upprätthållande, som vår ministör under den ännu korta tiden af sin tillvaro riktat sin synnerliga uppmärksamhet; och aldrig har väl någon engelsk regering i detta bänscende varit intagen af allvarsammare föresatser i detta afseende, än den närvarande, en regering, som icke blott hyser önskan att upprätthålla freden, utan äfven viljan att kraftigt fullfölja den enda politik, som kan leda till detta mål. Det är en motsägelse att oupphörligen säga sig önska fredens upprätthållande och samtidigt göra anspråk på rättigheten att lägga sig uti andras angelägenheter samt framställa råd i afseende å dem. Jag är af den sigt, att det är en ren löjlighet att gifva sig ut för fredsvän och samtidigt dermed hängifva sig åt barnsliga sympathier och antipatlrier, äfvensom att genom fördomar, hvilka hafva sin grund i längesedan försvunna förhållanden, låta bestämma sig till understöd åt ovärdiga ting. Jag hyser den tillförsigten. att vi frigjort oss från allt detta, samt att vi skola tillförsäkra oss om freden genom de enda medel, hvarigenom man ötverhufvud taget kan erhålla densamma, d. v. s. att icke anse sig som domare och censorer för hela verlden, utan åt andra öfverlåta att bedöma hvad för dem kan vara bäst, samt endast af dem fordra den aktningsfulla behandling, som vi äfven skola låta komma dem till godo. . ! Sedan de bifallsyttringar tystnat, som åtföljde dessa ord, kom skattkammarkanslern in på sitt egentliga område — stats-t hushållningen. Från fredens upprätthållande var nästa öfvergång till förminskningen af krigshären och flottan. Som ledande grundsats för de förändringar, som böra företagas, betecknade han erhållandet af den största duglighet med de möjligast minsta kostnader genom afskaffandet af det öfverflödiga och koncentreranlet af det öfriga, der man det behöfver. Så skall man i England koncentrera trupperna mera än hittills, samt för flottan underhålla ett mindre antal varf, för att lerigenom förminska och på samma gång ttre använda de hittills splittrade utgiterna. ,För öfrigt — så yttrade han — vör man först efter någon tids förlopp be-g löma ministören och dess planer, egentli-. sen först efter frukterna af dess arbetenk. o Lowe sade sig skola använda hela sin för5 någa för att åstadkomma lindring i skat-i ebördorna och sorgfälligt öfvervaka allaf srenar af statsförvaltningen. Talaren slu-lu ade sitt tal under de högljuddasto bisalls-u ttringar af de närvarande, sedan han ta-m sit sin kollega Gladstone i försvar för till-d itelsen att hafva antipathier mot jordbru-t carne och deras representanter. 1 — — — — — — — rå — —