Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

verklig adelsman, det hörs på edra ord, och det är en skam att ni blifvit utträngd ur er herr onkels hjerta genom dåliga, afundsjuka menniskor, och sedan så många år ej mera kunnat besöka honom. 0, hur har jag inte bedt för er, nådig herre, men alltid förgäfves; jag har varit nära att förlora min goda plats för er skull. Det är himmelsskriande! En så god herre som ni, en af de närmaste anförvandterna till vårt hus, och en adelsman, hvars make verlden knappt kan uppvisa, måste kämpa mot bekymmer, medan en annan — — — Hvad är det med den andre? frågade Magnus, då Reiber afbröt sin tirad med en djup suck och skenbarligen ej förmådde tala vidare, tillfölje af sin djupa rörelse. — O., nådige herre, om han ändå vore en adelsman! Men en menniska af lågt stånd, och man skall nödgas upplefva, att den nådige herr majorens närmaste anhöriga för hans skull så skändligt tillbakasättas, endast derför att han så väl förstår att ställa sig in. — Men säg då, min käre Reiber, hvem nenar ni? frågade Magnus ifrigare, ehuru nan visste hvilken kuskens hat åsyftade i letta ögonblick. — Hvem annan än den unge herrn? lag menar herr Fortis Hainfeld, nådigste ;erre, och han tar sig en min som vore an, och inte herr majoren, godsets husonde; ty herr majoren talar aldrig så darskt och befallande till mig som han, ch likväl är han ingen adelsman; och ned skogvaktaren umgås han som med n like, likasom vore en ung skogvaktare örmer än en gammal, trogen kusk.