Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

hr landshöfdingen anser ;,detta sorgliga förhållande vara en följd af det forna hofverisystemet, som ej sedan lång tid tillbaka i Skåne egt rum, har han utan tvifvel rätt, men hela sanningen synes han dock icke hafva uttalat. Hans yttrande kompletterades ock af ett annat, under samma debatt afgifvet, af hr rådman Björck, som visade, att orsaken till eländet visserligen icke ligger endast i en förfluten tid, utan ännu delvis förefinnes. Uti kontrakt, som blifvit upprättade mellan frälsebönder och jordegare, hade talaren (vi anföra här Dagligt Allehandas vanligtvis — förträffliga riksdagsreferater) kommit underfund med besynnerliga förhållanden. Det forna hofveriet funnes visserligen numera icke i Skåne, men den nya formen för kontrakten vore farligare än de gamla, och det hade isynnerhet varit den obestämda, den sjelftagna myndigheten, som fäst talarens uppmärksamhet. Talaren tillade: ,,en särskild anledning, hvarför oroligheterna utbrutit i Skåne, vore att finna derutinnan, att före den tid provinsen blifvit afträdd, hade frälsehemmanen anslagits till de adliga godsen. Detta hade ej skett med oinskränkt eganderätt, synnerligast som på sednare tider i Danmark utkomna författningar betydligt inskränkt jordegarens dispositionsrätt, bland annat dermed, att förbud blifvit utfärdadt mot afhysande af bönder, så länge desse fullgjorde sina skyldigheter. Detta vore grunden, hvarför de skånska frälsebönderna fordrat att få förblifva vid sina hemman. Derifrän hade rörelsen inom provinsen sitt ursprung, hvilket vore så mycket mer antagligt som talaren märkt, att den danske bonden gjort anspråk på eganderätten till sina gärden och på vissa orter äfven med stöd af lag erhållit densamma. Rörelsen bland frälsebönderna har sålunda funnit ett genljud i andra kammarens diskussioner. Besynnerligt hade också varit, om öfverläggningarne mellan svenska folkets ombud under en tid, då denna i så många hänseenden märkvärdiga och så oroväckande företeelse eger rum, skulle aflapit utan att de deråt egnat någon uppmärksamhet. Om lämpligheten af hr Ola Jönssons motion om en undersökningskomitå beträssande jordförhållandena i Skåne äro emellertid meningarne mycket delade, äfven bland dem, som varmast förorda en förändring till det bättre i jordarrendatorernas ställning. Med knapp nöd remitterad till utskott, synes ej heller denna motion komma att medföra något praktiskt resultat. Den har dock haft det goda med sig, att den ytterligare inskärpt nödvändigheten af statens pligt att lagstifta till denna betryckta folkklass beskydd. Invändningen, att en sådan lagstiftning vore en inkräktning på det fria aftalets område håller icke stånd. Det är icke meningen att under strafflagen hänskjuta något slags aftal mellan arbetsgifvare och arbåtstagare, äfven om detta aftal innebure momenter, som upphäfde den sednares personliga frihet och förvandlade honom till träl. Ett sådant aftal kan ännu i dag strafflöst ega rum — men staten lånar det icke sin helgd, utan förklarar det, vid förekommande rättsstrid, ogiltigt. Afsigten med den lagstiftning, hvarom här är fråga, är endast den, att staten skall fastställa humana bestämmelser för kontrakter mellan arbetsgifvare och arbetstagare, och att hvarje punkt i ett kontrakt, som mot dessa bestämmelser är stridande, skall, utan att kontraktet i öfriga punkter upphäfves, vara inför vederbörande myndighet ogiltig — med andra ord, att staten icke, såsom hitintills tyvärr ofta varit händelsen, skall vara nödgad att låna den starkare sin arm till den svagares förtryck. Assigten är att upphäfva ett lfodng, som staten nu är underkastad, ej att inskränka de enskildes frihet. Staden och Länet