Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

Vidare anföres, att i Stiby socken af kristianstads län fem hemman, som varit ansedda för kyrkohemman och af kyrkan bortstadda, blifvit förklarade för kronohemman genom ett kammarkollegii utslag af den 26 Jan. 1863, som år 1864 af Kongl. Maj:t faststälts; att i Ousby socken af Malmöhus län finnes ett hemman, Kyleskula, länge ansedt som kyrkan tillhörligt, men nu genom advokatfiskalsemI betet i kammarkollegium återfordradt såsom kronohemman; samt att i Eslöf tvenne hemman å 48 mantal hvardera, som ansågos tillhöra ett sergeantsboställe, efter granskning genom konungens befallningshafvande befunnits icke tillhöra boställssindelningen. I detta fall förmäler traditionen i orten, att en qvartermästare, som för 70 å 80 år sedan innehade sergeantsI bostället, då helt simpelt utdrifvit från de begge hemmanen de dervarande kronoåboerna och införlifvat eröfringen. Under sådane förhållanden må det icke förefalla underligt, att en mängd frälsebönder i Skåne ansett det möjligt att genom inlagor till vederbörande få på laga väg de af dem brukade hemmanen skilda från säterierna och skatteköpta. Måhända har representationsreformen af år 1865 i sin mån bidragit att öka deras förhoppningar på en önsklig utgång af detta försök, då de nu kunna vänta, att icke öfvermägtiga klassintressen, utan folkets bästa skall af riksdagen i främsta rummet behjertas. Än mindre underlig förefaller dessa frälsebönders sträfvan att blifva kronoarrendatorer eller sjelfegande bönder, då man erhåller kunskap om den olyckliga ställning, i hvilken de åtminstone å vissa sätesgårdar befinna sig. Denna framgår redan af det memorial af d. 23 Okt. 1868, som hr justitiekanslern efter på ställetinhemtad kännedom om förhållandena atgaf till K. M:t. Hr justitiekanslern, som i sina omdömen öfver dessa iakttager all möjlig grannlagenhet, anser att, såvidt han kunnat utröna, i flertalet af fall någon grundad anledning till klagan å landtböndernas sida icke förefinnes; men han hänvisar äfven till andra fall, der klagomålen utan tvifvel äro befogade, och i afseende på arrendekontrakten yttrar han följande anmärkningsvärda ord: Vid tagen kännedom om de arrendekontrakter, hvilka i ofvanberörda mål blifvit hos Eders Kgl. M:ts befallningshafvande och domstolar företedda, har en omständighet särskildt fäst min uppmärksamhet. Uti några bland dessa kontrakter finnes nemligen, jemte föreskrift om ett visst antal körslor och dagsverken, som böra utan betalning fullgöras, jemväl ett stadgande, som berättigar godsegaren att derutösver påfordra utgörandet af körslor och dagsverken till obestämdt antal emot viss betalning, stundom i ungefärlig öfverensstämmelse med de gängse prisen i orten, stundom betydligt derunder. Det är lätt insedt, att en sådan rättighet skulle kunna af godsegaren begagnas på ett sätt, som blefve för arrendatorn högligen betungande. Ej nog att arrendatorns, hans husfolks och dragares arbetskrafter skulle kunna för godsegarens räkning tagas i anspråk till den grad, att arrendatorn nödgades försumma eller åtminstone ej utan yttersta ansträngning blefve i stånd att sköta sitt eget jordbruk, hvarpå likväl hans ekonomiska bergning beror; fordringarne skulle kunna utsträckas derhän, att det i längden blefve för arrendatorn en verklig omöjlighet att uppfylla dem. Och då, såsom ofvan är nämndt, kontrakterna, såsom påföljd för underlätet fullgörande deraf i nägon del, stadga arrenderättens förlust, komme det således i sistberörda fall att bero på godsegaren, huruvida! han ville påyrka arrendatorns vräkning. Arrendatorn försättes härigenom i en beroende ställning, som ej synes öfverensstämma med vår tids mera utbildade rättsgrundsatser, hvilka fordra att vid slutandet af ett attal rättigheter och skyldigheter å ömse sidor så noga som möjligt begränsas. Jag känner ej om ifrågavarande rättighet någonstädes blifvit till arrendatorernas oskäliga betungande missbrukad; jag är fastmer öfvertygad att densamma på de flesta ställen med billig skonsamhet begagnas; men obestridligt är att missbruk deraf kan ske, och möjligheten deraf torde vara så mycket större, som beslutanderätten i fråga om kallelser till extra dagsverken förmodligen ofta är öfverlemnad åt underordnade förvaltare. Det vore derför önskligt att dessa såsom lemningar från äldre tider i kontrakterna vid åtskilliga gods qvarstående stadganden om obestämda arbetsskyldigheter blefve utbytta mot bestämda föreskrifter om prestationer, som af arrendatorn skola utgöras. En sådan åtgärd lär äfven under den sednare tiden på flera gods hafva blifvit vidtagen och det torde vara att hoppas, att, då uppmärksamheten således redan blifvit häråt riktad, enahanda förändring snart äfven på öfriga ställen skall inträda. — — — . Huru det står till med dessa af obilliga kontrakter bundna och at mödor nedtyngda bönders andliga odling, finner man bäst af den nästan obegripliga framgång, som en fräck bedragare, den så mycket omordade förre korporalen Tullberg, haft sina bemödanden att för egen vinst bearbeta den jordmån han här fann färdig. Också anmärktes för några dagar sedan i andra kammaren af landshöfdingen i Malmöhus län, hr v. Troil, att ohan ej kunde förklara orsaken till hvad som skett innorlunda, än att detta folk (frälsebönlerna), som låtit komma sig så svåra öfrträdelser till last, stode på en lägre vildningsgrad än flertalet af de mindre zjelfegande händerna innm nens. TG -— — ———— — —1—-—