Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

hostande, — och om min trohet är ingenting att siga, nådigste herre, ty då man har tjenat så länge som jag i en högadelig familj, så blir herrskapets ära slutligen den ringaste tjenarens ära, och mer än öfver hustru och barns död och förlusten af alla jordiska egodelar sörjer man, då man märker att ett högadeligt hus går sitt förfall till mötes, utan att man dervid kan säga ett ord. O, min arme herr major, min gode, allernådigste husbonde. Jag törs knappt tänka derpå, och det enda, som jag underordnade, simple man kan göra, är att bakom min nådigste herres rygg söka afvända olyckan från honom, — den gode Guden skall förlåta mig om, jag dermed begår en synd. Magnus lät kusken tala till slut; han visste, att endast derigenom att han fullkomligt gick in på hans hycklande väsen, kunde han förmå den listige skurken att egna sig åt hans tjenst. — Ni är en bra karl, började han derefter med belåten ton — och förtjenar i sanning icke att en gång efter majorens död, hvilken vi hoppas ej måtte inträffa ännu på många år, undankastas som ett öfverflödigt husgeråd. Nej, min käre Reiber, lugna er i det hänseendet; jag skall ej tillåta något sådant, vid mitt adelsmannaord, och sedan jag först åter kommit i lyckligare förhållanden, så skall ni i alla händelser finna en sorgfri utkomst hos mig, ty jag vet att uppskatta den sanna förtjensten; — det vill säga, min käre keiber, så länge min onkel ännu lefver önskar jag, att ni inte lemnar honom, utan förblir hans trogne tjenare ända till hans saliga hädanfärd. — Ack, min nådige herre, ni är en