Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

CheuSlASTISKt. oc 6 o Göteborg den 3 Februari. Under ståndsriksdagarnes tid hörde det till lag och skick, att stånden, innan de började sina inbördes fejder, helsade hvarandra med deputationer och vackra tal välkomna till stridsplatsen. Den uppvaktning de hedervärde då gjorde de högloflige inbragte dem vanligtvis den smickrande påminnelse, att Sverges adel med stolthet räknar sina anor från Sverges bönder. Man tyckte sig se en son, som, belönad för dygder i det offentliga, kommit sig upp i verlden, skaka hand med sarsgubben, som nöjt sig med att stanna vid plogen och obelönad utöfva dygd privatim. Hvad de hedervärde tänkte vid emottagandet af denna gärd af sonligt erkännande veta vi icke så noga. Men visst r, att under åtskilliga skeden af Sverges historia frälsemännens förhållande till den Jordbrukande allmogen icke påminner om ett strängt iakttagande af fjerde budet, utan snarare om förbiseende af det sjunde och femte. Ett bondestånd, sådant som det svenska, fritt till sitt ursprung, besittande sin jord med urgammal och obestridd rätt, med lysande minnen från Engelbrekts, Sturarnes och Wasas dagar, kunde icke bringas till träldom; men onekligt är, att försök åt det hållet blifvit gjorda under de tider, då bondeståndets kraft hade utmattats och adelns vuxit genom de stora krigen i Tyskland och andra länder. Striden mellan de privilegierade och oprivilegierade — en strid som tvenne gånger påkallade enväldets farliga mellankomst till skydd för de förtryckte — är nu lyckligtvis för alltid slutad, och snart, hoppas vi, skola äfven de bittra minnen den efterlemnat hos allmogen vara utplånade. Men ännu qvarlefva sådane minnen, särdeles i det sydligaste Sverge, der adelns magt alltifrån danska tiden var mest utvecklad, och ännu äro icke de sår tillfullo läkta, som frälsemännens välde der slagit den jordbrukande befolkningen. Minnena förefinnas i form af sägner om våld och jordrof; såren äro ännu märkbara i den underlägsna bildning och öfverhufvud de nedtyngaude vilkor, i hvilka en del frälsebönder dväljas, då man jemför deras ställning med de sjelfegande Pöndernas. Det torde vara sådane erinringar, som ligga på djupet af den rörelse som försports bland frälsebönderna i Skåne. Flera orsaker hafva för öfrigt samverkat för att framkalla den och gifva den sin i vissa momenter beklagansvärda riktning. Den gamla ton, att de hemman dessa frälsebönder innehafva äro kronohemman, som endast vilkorigt blifvit anslagne till säterierna och af cronan kunna återtagas, har blifvit stärkt zonom den utveckling grannriket Danmarks ordlagstiftning tagit, hvilken utgått på att örbättra och betrygga arrendatorns och ordarbetarens ställning och derutinnan itven medfört de bästa verkningar. Derill kom, att under de sednare åren flera all inträffat, som visa, att en undersöking af jordeganderätten icke alltid är tan frukter. Så till ex. blef år 1854 tt hemman i Sörby socken äfvensom fem remman i en annan åt kronan återvunna, ch brukarne af desamma ha sedermera zenom fskatteköp förvärfvat eganderätt.l: