Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1869, sida 2

len kangå angellägenheten som en öppen frågä, hade ålagt honom att föreslå nedsättandet af en internationell kommission för att undersöka tillståndet på denna olyckliga ö. Detta förslag sann emellertid intet understöd. I slutmötet hade likväl den ryske ambassadören tillfredsställelsen att se förklaringen affattad i uttryck. beräknade på att skona Groklands känslo: så mycket, soft omständigheterna medgäfvo. Äfven den engelske ambassadören synes hafva uttalat sig för, att deklarationen icke kom att innehålla något, som kunde likna en hotelse. Under förhandlingarnes vidare gång framställde Österrike och Turkiet gemensamt ett förslag, som blef förkastadt: De nämnde tvenne makterna önskade en förHaring från konferensen om, att Huropn skalle intaga en neutral hållning i händelse det kom till krig mellan Grekland och Turkiet. Det förekom en lilig debatt härom, men då de andra makterna voro af den åsigten, att antagandet af ett sädant förslag skulle vara dotsamma som att öfsderlemna Grekland i musulmånnens våld, blef det omsider förkastadt. Konferensen Här alltså å ena sidan antagit. det fngen af makternaspir förpligtad att sramtvinga genomförandet af de beslut, som äro sarmulerade i protokollen, och å andra siden, att hvar och en har sin handlin getrihet fak det fall, att de två stridande pafterna icko komma öfrerens på fredligt sätt? Marskalk Randon, s. d. krigsminister, som varit ansedd för en mycket from protestant, har nykgen öfvergått till katholio smen. Som man torde päminna sig, var det oviljan mot de på ön Råunion varande jecuiterna, som Hamkallade de der timade oroligheterm. En liknande ovilja förefinnes äfven i sjelfva Frankrike. Dels klagas det öfver den stränga, ja, barbariska skoltukt, de hålla, hvilken redan på två ställen, i Lydn och Bordeaux, framkallat inblundning af de verldsliga myndigheterna; dels öfwer jezaiternas hela riktning, och man har för plan att i petitionor till senaten fordra Åtorinförandet af de fordna lagarne denna ordens förvisning, likasom det SKEt iltalien, Spanien och Schweiz. Äfven en annan petition i en kyrklig fråga skall inkomna till senaten, neml. från 500 fritänkäre i Tours om fritagande från att betala skatt till presterna och till gudstjenstens underhåll, enär detta strider mot ras öfrvertygelse och trosfrihetsgrundsatser. ENGLAND. I Maneboster afled den 26 Januari en man, uväkens namn för 20 år sedan af några uttäjades med hänryckning, af andra mod 2Å. då var i allas mun, och som nyligen er gång varit mycket på tal. Det är den söcgs cbartisten Tornest Jones, hvilken i Manchester vid det sednasto parlamentsvalet blef föredragen Milner Gibson, och som nu aflidit i en ålder at 50 år. Hans lif var högst oroligt; hans karakter — huru man än må bedöma hans politiska uppträdande — var ren och högsinnad. Han föddes i Tyskland, dit hans far, husarmajoren Charles Jones, som stallmästare hade åtföljt hertigen af Cumberland, då denne blef konung i Hannover; konung Ernst sted faskåer till gossen. Sedan bebodde familjen ett i Holstein köpt landtgods. Elfva år gammal flydde den unge Ernest från sitt föräldrahem för att dekaga i det stora polska upproret; men den bKR svärmaren togs i Lauenburg för att återföras hå! Han sattes derefter i en skola uti Lauenburg, der ban vistades intilldess familjen år 1838 återvände till England. Här blef han några år sednare anstalld soin rättslärd vid Middle Temple och gift med eå fröken Atherley, tillhörande en gammal konservativ familj. Denna förbindelse kunde dock ej qväfva hans enthusiasm för folkfriheten. Han amslöt sig till chartistagitationen, hvilken på sin fa skrifvit: allmän valrätt, sluten omröstning, årliga parlament och lika valkretsar, men som för vinnande af dessa mål icke använde de klokaste medlen. I April 1848, då London darrade för chartisterna och då 150,000 medborgare läto inskrifva sig som specialkonstaplar, höll Jones ett glödande tal i Manchester, för hvilket han blef anklagad och dömd till två års cellfångelse. Han beha-Mades ger särdeles härdt. och t. o. m. skräåmaterialier blefvo honom förvägrade. På det endanpapper, som stod honom till buds: bladen i en b ; Å han med sitt eget blod ett epos: Upproret i dostan. Redan förut hade han som yngling först i Hamburg och sedan i London utgifvit poetiska arbeten. Genom politisk konseqvens arsåg han sig Kallad att uppträda till feniernas förevar; inför domstolen i Manchester försvarade han AHem Gould och Larkin, då de är 1867 voro anklagade för mordet på Brett. Betecknande för hans karakter är, att han år 1843 afslog ett arf, utgörande 2,090 pd i årlig inkomst, emedan dervid var fåstadt vilkoret, aet han skulle afgå ur charststernas leder SPANIEN. Till ,Times telegraseras från Madrid, att det lage väntade dekretet om religionsfrihet och om ,6en fri kyrka i en fri stat med snaraste skall blifva offentliggjordt. Det talas äfven i telegrammet om den påflige ruwiciens afskedande, hvilket torde böra förstås sålunda, att det årsanslag, som nuncien bittills fått ur spanska statskassan, skall indragas. gifven åt dåliga lidelser, medan den skarpt döjida näsan. den breda nannan och den