Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1869, sida 2

judar, men deras antal ersatte qvaliteten. Fru Tiegel beräknade ganska riktigt, att hon på tolf snapsar och lika så många smörgåsar förtjenade icke mindre än på en portion refbensspjäll och en flaska öl. I blomsterrummet sutto byfogden, kröaren och smeden i Fliesow, hvilka hade följt en oxhandlare till Haidekrug och efter afskedet från honom ansett lämpligt att prata bort en stund vid en pipa och ett glas. I det aldra heligaste deremot befann sig en ensam man, synbarligen en resande, som icke blott hade beställt sig en varm qvällsvard, utan hade. äfven en flaska af mutter Tiegels bästa vin stående framför sig, och anlitade det rätt tappert med ett omisskänneligt uttryck af otålighet. Han såg derunder ofta mot det gamla, knarriga vägguret, mumlade en förbannelse för sig sjelf, hvarefter han åter tömde ett glas vin, putsade ljuset, sprang upp och gick till fönstret för att öfvertyga sig, att ingen utifrån kunde kasta en blick in emellan de med en nål sammanfästade jalusierna. Likasom för att lugna sig gick han derefter några gånger fram och tillbaka i det trånga rummet, hvarvid hans gestalt tydligare framstod i den torftiga belysningen. Ehuru högväxt och med rtak, militärisk hållning, förrådde hans rörelser en viss slapphet. Då man betraktade hans röda ansigte, upptäckte man att icke åldetn utan ett utsväfvande lefnadssätt hade förtorkat märgen i hans lemmar och förstört den ursprungliga friskbeten i det fordom rätt vackra ansigtet. Äfven hans matta, grå ögon, hvilka tycktes förstorade genom de slappt nedhängande, inflammerade nedre ögönlocken, förrådde en menniska bän