Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

anklang, densamma äfven borde tillämpas mera systematiskt och på ett sätt, som kunde tillföra staten större inkomster än det af motionären föreslagna. Enligt motionärens förslag skulle nämli gen all inkomst af kapital eller arbete utöfver 4,000 rdr, huru högt än denna inkomst kunde komma att stiga, beläggas med en fix bevillning af 112 proc. Det föreföll då talaren med större rättvisa öfverensstämmande att, efter samma grund som motionären föreslagit, successivt höja bevillningen å inkomster, som öfverstege 4,000 rdr. Längre än till 100,000 rdrs inkomst trodde dock talaren att man ej borde gå vid åläggandet af dylik beskattning. Hr Nordström, med hvilken flera hördes instämma, betviflade högligen, att en dylik beskattning kunde utfalla rättvist. Derom vittnade de många försök, som i detta hänseende under olika tider samt skiljda former satts i verket, dock utan framgång. Skall förslaget sättas i verkställighet bör man ej stanna vid 100,000 rdr, såsom föregående talare föreslagit, utan då borde man löpa ut på principens ytterst motsatta sida. Hr Wallenberg påminde om att man äfven här i landet försökt med en sorts progressiv beskattning nemligen testamentsskatten, men detta hade ej utfallit väl. Mot förslaget uppträdde äfven friherrarne Sprengtporten och Å. C. Raab, den sednare äfven från utlandet hemtande exempel deruppå, att progressiv beskattning försökts, men ej befunnits förenlig med rättvisan. I öfrigt väcktes motioner, som här nedan finnas uppräknade. Andra kammaren. Derstädes afslogs först, på hemställan af hr Reutercrona, med hvilken flera ledamöter instämde, hr Bergströms motion om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling af den kgl. prop. om en revision af föreningsakten mellan Sverge och Norge. Till vederbörliga utskott remitterades härefter de vid förra sammanträdet väckta och bordlagda motioner, hvarvid uppstod en långvarig diskussion i anledning af hr Ola Jönssons motion om En komite för utredande af eganderåtten till de skånska frälsehemmanen m. m. ). Denna särdeles intressanta debatt inleddes af hr von Troil, som till en början uttalade den anmärkningen mot motionärens förslag, att detsamma ej innehölle något bevis för behöfligheten af deu åtgärd, som deri förordades, något, som vore så mycket besynnerligare, som denna åtgärd vore både särdeles vigtig, betydelsefull och af en på bestående eganderättsförhållanden särdeles inverkande beskaffenhet. Den föreslagna åtgärden innebure nemligen ingenting mer eller mindre än tillsättandet af en ny reduktionskomitc, och till styrkande af befogenheten utaf ett sådant steg innehölle motionen intet annat än obestämda anspelningar och hänsyftningar af samma beskaffenhet, som redan ibland frälsebönderna i Skåne verkat så mycket ondt. I följd af sin ställning hade talaren varit nödsakad att sätta sig närmare in i den föreliggande frågan, och han hade dervid funnit den fullkomliga grundlösheten i alla redan förut gjorda hänsyftningar derom, att några arrendegifvare i Skåne oj skulle besitta eganderätt till sina hemman. Till stöd anförde tal:n bland annat en mängd officiella dokumenter äfvensom den omständigheten, att genom tredsluten 1658 i Roeskilde, 1660 i Köpenhamn, 1720 i Stockholm och 1805 i Jönköping hade alla de eganderättsförhållanden i fråga om egendomar i Skåne, som egt bestånd under den danska tiden, blifvit formligen garanterade. Vid en jemförelse mellan jordeböckerna af 1662 och 1805 visade sig ock, att alla frälsehemmanen i Skåne, med obetydliga förändringar varit desamma båda dessa år. Hvad beträffade de i motionen gjorda anspelningarne om de beklagliga oroligheterna bland frälsebönderna i Skåne, så finge denna sak på intet vis sammanblandas med eganderätten till ifrågavarande frälsehemman. Att de frälsebönder, som trott sig besitta eganderätt till sina af dem brukade hemman, hade sökt göra anspråk derom gällande på laglig väg, derom vore ingenting att säga, men deremot kunde på intet sätt försvaras, att de, intagna af dylika föreställningar, vägrat uppfylla de skyldigheter, som de kontraktmessigt åtagit sig. Tälaren ille dock medgifva, att dessa bönder, som i sig elfva voro hederliga, rättänkande män, blifvit till sitt lagstridiga förlarande förledda. Att sådant kunnat ske, hade, enligt talarens förmenande sin grund i bristande upplysning, och detta onda åter vore en följd af det fordna hofveriet. Motionären bade i sitt förslag ordat om vigten att få ifrägavarande eganderättsförhållanden fullständigt utredda. Men äfven om vigten häraf medgåfves, vore dock de tvister angående dessa förhållanden, som uppstått och framdeles kunde uppstå, sådana, att de både kunde och måste slitas af vederbörande domstolar, ej af någon riksdagskomitt. Obehöfligheten af en sådan komitt trodde talaren sig hafva ådagalagt, och anförde ytterligare i detta afseende dels, att staten ej egde rätt att ingå i granskning af förhållanden, som egde rum under den danska tiden, dels ock, att om en sådan granskning kunde anses betogad, skulle den sträcka si flera århundraden tillbaka i tiden, och tal. betviflade, att någon komitt, vore den ock samwansatt af de skickligaste personer, skulle kunna lösa en sådan uppgift. — Tal. ville emellertid medgifva, att frälseböndernas föreställningar om kronans eganderätt till de af dem arrenderade hemman kunde ega någon grund i den omständigheten, att vid ett par tillfällen efter Skånes införlifvande med Sverge, några adelsmän, som rymt öfver till Danmark fått sina gods dels indragna, dels seqvestrerade, men förhållandet var, att dessa gods sedermera blifvit dessa adelsmän af kronan återskänkta med undantag af ett par stycken, bland hvilka tal. särskildt nämnde Beckaskog, som tillhört en af dessa adelsmän vid namn Rammel. — IIVartill skulle för öfrigt en komitå tjena? Enligt talarens åsigt skulle den endast åstadkomma oro, osäkerhet och rubbningar i bestående eganderättsförhållanden; dess tillsättande skulle vara den största olycka just för dessa olyckliga tredskande, vilseförda, men i sig sjelfva hederliga och rättänkande brukare af ifrägavarande frälsehemman. Det vore hopp för banden, att de skulle börja vakna till besinning, sedan de, geuom den utgång deras ansökningar hos K. M:t vunnit, sett alla sina förhoppningar svikna; men om riksdagen på ett eller annat sätt toge saken om hand, skulle sådant vara att gjuta olja på elden. På dessa och öfriga anförda skäl samt just med de olyckliga vilseförda frälseböndernas ÖYÖ Se H.-T. för sistl. gårdag. —44