Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

bokarnes och ekarnes stammar klarnade det, och sedan de tillryggalagt ännu ett par hundra steg, framträdde de äter på fria fältet, der det i skymning höljda riddargodset Ilainseld, med sina långa byggnader, täcka trädgrupper och det uppskjutande kyrkotornet, låg på något afstånd framför dem. Utom skogen, men i skydd af trädens skugga, stannade de och blickade uppmärksamt öfver de vidsträckta stubbåkrarne, på hvilka man ännu var i stånd att upptäcka om någon nalkades. — För att gå till sin syster måste han beröra detta skogshörn, afbröt Herzbusch tystnaden, sedan han hade öfvertygat sig att fälten lågo tysta och öde åt alla håll, — hvaremot vägen till Haidekrug inmynnar i denna del af skogen, några hundra steg härifrån. Han skall således troligen följa landsvägen till skogshörnet, men derefter ändra kosa, smyga sig fram under träden och således komma hitåt. — Han är kanske redan i skogen, anmärkte magistern tviflande. — Om det är fallet, så kunna vi inte göra bättre än att lugnt vänta här, svarade Herzbusch bestämdt, — ämnar han sig till Haidekrug, så har han ingen annan väg än den här, ty så noga känner han inte skogen, att han försöker gå tvärs igenom den så här dags. — Om dina förmodanden bara inte bero på ett misstag, anmärkte Deus efter en stund med en suck, då han icke långt från det antydda skogshörnet såg en flock bjortar framträda ur de höga trädens skugga, — ty oselbara bevis för dina slutsatser har du inte. — Visserligen inte ofelbara, men —