Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

anfäkta, menniskobarn! afbröt skogvaktaren sig sjelf triumserande, då han i närheten af skogshörnet upptäckte den lång. samt framsmygande gestalten af en man som hitintills hade undgått hans uppmärksamhet, emedan han så länge hade befunnit sig på den djupare belägna landsvägen, — det måste vara han, der borta; har kryper framåt som en sjuk räf. Han har tydligen dåligt samvete. — Möjligt, svarade magistern betänksamt, — men det kan också vara vågor annan; det är så mörkt, att man inte kar förvissa sig om hans person. — Vänta bara i fem minuter och behåll hjortarne i sigte, återtog Herzbusch med en ifver, som hade han befunnit sig på jagt, — om fem minuter få vi visshet Den bespejade vandraren, hvars gestalt med hvarje minut allt mera fördunklades af skymningen, hade emellertid uppnått skogshörnet, der han försvann för de båda vännernas blickar. De riktade derför sin odelade uppmärksamhet på hjortarne. hvilka afbetade den uppskjutande klöfvern på ett stubbfält. Omkring tio minuter förflöto under djup tystnad. Då började hjortarne, som i den obestämda belysningen framstodo som jättegestalter, att röra sig oroligt hit och dit. Några sekunder stannade de åter orörliga, hvarefter de i traf beskrefvo en vidsträckt båge, och slutligen med långa språng ilade emot en längre bort belägen dunge. — Der har du det, käre bror, sade Herzbusch sjelfbeläten, då bullret af de flyende djuren upphörde, — det var Reiber och ingen annan. Men kom, vi måste gå emot honom; han måste gå tätt