Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

eget bästa för ögonen yrkade tal., att motionen måtte, utan remiss till utskott, genast afslås. IIr Bergström liknade den oriktiga åsigt, som i viss grad hos allmänheten insmugit sig om oroligheterna bland frälsebönderna i Skåne, vid ett falskt mynt, blandadt med någon ringa del ädel metall; och trodde, att liksom ett falskt mynt borde ju förr dess heldre försättas ur ckulafion, så hade det varit pressens pligt att liksom gripa denna oriktiga åsigt och göra den oskadlig. Om pressen uppfyllt denna sin pligt, skulle ej nu de oriktiga åsigter om saken ega rum, som verkligen förefunnes. — Hvad beträffar den föreliggande motionen, ansåg tal. väl ej för en olycka, att densamma blifvit väckt, men trodde det skulle hafva varit en lycka, om den ej blifvit afgifven. Förslaget vore, så att säga, en sensationsmotion, i hvilken sammanhanget vore både ologiskt och lösligt. Hvad i motionen blifvit yttradt om tvister angående eganderätten, som skulle hafva egt rum mellan de skånska arrendatorerna och arrendegifvarne, egde alldeles icke sin grund. Ingen enda af brukarne hade, såvidt det vore talaren bekant, irfåtit sig i en såden tvist, utan alla hade helt enkelt vögrat uppfylla sina kontraktsmessigt åtagna skyldigheter. Tvertom kände talaren flera fall, då arrendegifvarne uppmanat och bedt sina frälsebönder att, för att få saken utredd och klar, med dem väcka tvist om eganderätten. Om emellertid sådana tvister förefunnits, skulle ändock den af motionären föreslagna åtgärden hafva varit fullkomligt obehöflig, ty, sade tal., ännu döma Sverges domstolar, så långt deras omdöme sträcker sig, efter Guds och Sverges lag och laga stadgar. — Hvad motionären yttrat — att om det kunde bevisas, att de nuvarande innehafvarne af frälsehemmanen ej hade eganderätt till desamma, då måste någon annan hafva det — detta egde obestridligen sin riktighet, men konklusionen blefve ej, att eganderätten i sådant fall tillhörde kronan. Denna konklusion utgjorde just sjelfva ,,volten i motionen; ty om det kunde bevisas, att eganderätten ej tillhörde egendomsherrarna, då vore brukarna egare. Ett motsatt påstående hade sin grund i den från fordna tider ärtda föreställningen, att kronan egde all jord. I den af motionären uttalade önskan, att ovissheten rörande eganderätten till all svensk jord borde undanrödjas, instämde tal.. men kunde ej förstå, hvarför den föreslagna åtgärden blifvit inskränkt allenast till Skåne. Redan såsom alldeles ologisk borde således ej motionen på minsta vis beaktas, men dertill komme, att den ej stode i öfverensstämmelse med rättvisans fordringar, utan utgjorde ett förklädt anfall mot stadgandena såväl i 16 Regeringsformen som i 10 kap. 1453 Rättegångsbalken. Talaren skulle hafva gillat en motion, som gått ut på att åvägabringa förbättringar i landtböndernas ställning, men det nu föreliggande förslaget måste han anse ej förtjena att blifva till utskott remitteradt. Grefve A. Posse erhöll derefter ordet och omnämnde till en början, att hans egna frälsebönder ej deltagit i den pågående rörelsen, men som administrator utaf ett bland de största frälsegodsen i Skåne hade han blifvit satt i lika mångfaldig som obehaglig beröring med denna rörelse och ville derför nu om densammas uppkomst och orsak lemna en redogörelse. Orsaken till densamma hade talaren funnit i åtskilliga agitationer, anställda af en viss f. d. korporal Tullberg och hans qvasisekreterare, en bondpiga vid namn Mätta Mårtensdotter. Den apparat, hvarmed dessa egentligen åstadkommo oron, vore en i Tullbergs ego befintlig jordebok, hvilken trälsebönderna mot hög ersättning, aldrig under 50 rdr, fingo studera, och af hvilken de trodde sig kunna inhemta, att de sjelfva hade eganderätten till sina hemman. En bundsförvandt, ej blott till att förleda bönderna, utan ock att preja dem, hade dessa politiska missionärer sedan funnit i skandalpressen — denna press, som under det den oaflåtligt predikar om aktning för menniskovärde, på det gröfsta tänkbara sätt bröte i denna aktning genom att lega andra medborgare att åtaga sig ansvaret för de pressförbrytelser, den sjelf begår. — Motionen, om den blefve antagen eller blott remitterad, skulle innebära en uppmuntran till och underhållande af den närvarande bedröfliga ställningen i Skåne och kunde lätt framkalla ett inbördeskrig dersammastädes. På denna grund yrkade tal., att motionen måtte genast afslås. Finansministern frib. af Ugglas ansåg det vara sin pligt att meddela ett par upplysningar, för att sätta kammaren i tillfälle att bedöma lämpligheten af den åtgärd, som här vore fråga om. Af en författning visade sig, att kronan ej egde rätt göra gällande anspråk, som grundade sig på eganderättsförhållanden, hvilka egt rum före är 1795, och de tvister, som rörande förhållanden efter denna tid kunna uppstå, måste anses bäst kunna handläggas af vederbörande domstolar. Af de ansökningar, 256 till antalet, om skatteköp, som från frälsebönderna i Skåne blifvit dragna under K. M:ts pröfning, hade ingen enda befunnits ega lagligt berättigande. Tal. hemställde, om den föreslagna undersökningen under sådana omständigheter skulle kunna leda till något annat resultat, än att icke allenast öka den redan i Skåne befintliga oron, utan äfven fortplanta densamma till flera andra provinser. Hr Rosenberg kunde ej inse, att någon fara kunde uppkomma af motionens remitterande till vederbörligt utskott. Skulle motionen, såsom det blifvit yttradt, föranleda till rubbningar i eganderättstörhållandena, då hade just det mål vunnits, som med densamma blifvit afsedt. Ilvad beträffade det påstående, att hela den nu pågående rörelsen i Skåne vore en frukt af Tullbergs uppviglingar, kunde tal. ej gilla detsamma. Vore det sannt, skulle han blygas öfver att vara skåning. Till grund för denna rörelse måste, enligt talarens menande, ligga djupare orsaker, och bland dessa örnämligast ett länge närdt missnöje, som, likt en ågad bägare, endast behöft en droppe för att flöda öfver. Ty hur skulle det eljest kunna förklaras, att de tullbergska uppviglingarne ej haft någon framgång på åtskilliga gods? Talaren påyrkade, att motionen måtte remitteras och trodde den böra betraktas såsom ett nödrop från de förtryckta frälsebönderna — ett nödrop, som borde mana statsmakterna att tillse, det en bättre folkupplysning bletve bland ifrågavarande befolkning införd. Behofvet af en sådan åtgärd visade sig, bland annat, deraf, att denna befolkning, nedtryckt som den var af arbetsskyldigheter, ej hade annan tid än Söndagen till odlande at sin egen jord, och iföljd deraf sällan ansåg sig hafva en högre uppgilt ån djurens. . ö Falir Jöns Pährsson trodde ej att, den förskräcklige Tullberg hade ensamt kunnat åstadkomma hela den omnämnda rörelsen, utan att densammal. AAA —