Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

sörbi oss, så att vi kunna följa honon desto lättare. Magistern instämde, och i det de varsamt smögo sig utefter skogsbrynet öfver gingo de snart den till Haidekrug förande vägen, hvarefter de fortsatte sin vandring så långt som de ansågo sig kunna görs det, utan fara att blifva upptäckta. Derefter dolde de sig i en hasselbuske och det dröjde ej länge förrän fotsteger från en annalkande menniska stegrade deras själsspänning till det yttersta. Kort derefter befann den sene vandra. ren sig midt emot dem. Då han obe kymrad snuddade vid hasselbusken, bakom hvilken de båda spejarne lägo dolda. men då hans gestalt slyktigt framträdde mot den med ett sista dagsljus smyckade qviällhimmeln, så kunde de tydligt igenkänna majorens kusk. Men icke längre matt och synbarligen kraftlös genom inre kroppslidanden, som han vanligen brukade stappla omkring, utan kraftfull och med fasta steg, ilade han fram mot den bekanta skogsvägen. De lemnade honom ett kort försprång: men då de ansågo honom så långt borta, att de obemärkt kunde hviska till hvarandra, kröpo de fram från sitt gömställe. Rörande kosan herrskade intet tvirvel; att bibehålla det bestämda afståndet från keiber blef äfven lätt, ty den sistnämnde, som nu ansåg all vidare försigtighet öfverlödig, trampade med hörbara steg på den smala, fasta vägen. Några minuter derefter omslöt skogens mörker så väl förföljarne som den förföljde. Den störda hjortflocken, med det kloka eddjuret i spetsen, drog sig tillbaka till