Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 2

till stan är för sent, och på Ilaidekrug kan han svärligen ha något att göra. — Man, du väcker en tanke hos mig! utropade Herzbusch och slog sig för pannan, — karlen rider direkte till Haidekrug, och jag vill under ett helt år dricka endast regnvatten, om hans ridt inte står i sammanhang med den skurken Reibers nattliga utflykt. Men kom, vi ha inte ett ögonblick att förlora, om vi vilja få tagi honom. Magistern gillade sin väns åsigt, och utan dröjsmål begåfvo de sigssgenast in i skogen. Efter några minuter framkommo de till landsvägen, der de hade märkt den från Hainfeld kommande ryttaren, men i stället för att följa vägen i endera riktningen, gingo de öfver den och befunno sig kort derefter i skogens dunkel. Omkring en fjerdedels timma vandrade de nu genom den höga skogen och yttrade derunder blott några korta anmärkningar till hvarandra. Främst Herzbusch, som var förtrogen med hvarje fotsbredd i skogen, bakom honom magistern, hvilken oaktadt sina föga stärkande göromål dock tycktes ega en hjorts senor. Molnen skingrades mer och mer, stjernornas glans ökades och förjagade skymningen i de högre luftlagren. I skogen deremot blef det snart mörkt; endast en erfaren fot kunde ännu med oförminskad skyndsamhet följa den obanade stigen. Till och med villebrådet, som skrämdes vid jägarnes annalkande och rusade bort, förblef osynligt, ehuru båda af gammal vana riktade sina blickar dit, hvarifrån ljudet hördes. Småningom anlände de båda vännerna till fastare mark; mellan de hundraåriga