Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1869, sida 2

— Ah, om Lördag eftermiddag kar det gå för sig, föll Deus honom i talet. — Få se, bror lille, om vädret bli gynnsamt, jag skall inte svika, svarade Herzbusch; derefter stannade han plötsligt Magistern ryckte bössan från axeln, ty han trodde att jägarens öfvade öra hade förnummit annalkandet af något villebråd, och han hoppades att få göra ett skott. Men i stället för att genom en vink föranleda honom till orolig uppmärksamhet, trängde Herzbusch honom, mot all förväntan, tillbaka i skydd af skogsbrynets närmaste buskar. — Tyst, menniskobarn, hviskade han samtidigt till honom, — jag tror att hin likväl har fört Reiber ut på landsvägen och dessutom till häst. Magistern lyssnade en stund, till dess han slutligen urskiljde ljudet af en skarpt trafvande häst, som nalkades på landsvägen, temmeligen nära dem. — Det måste vara han, hviskade Deus tillbaka, — ty detta är ju raka vägen från Hainfeld till Haidekrug. — Han kan också rida till staden, ty vägen dit går förbi Haidekrug, återtog Herzbusch, medan han förgäfves bemödade sig att mellan träd och buskar få sigte på den ifrågavarande ryttaren; — jag hetviflar för öfrigt att det är Reiber, tillade han derefter. — Hvarför inte? Kan han inte ha beännat sig och tagit en häst? frågade Deus, hvars egentliga jagtifver började svalna och riktas på det förestående äfvenyret. — Det är ännu för tidigt, och han är