Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1869, sida 2

VII. llaidekrug. Då IIerzbusch och magister Deus uppnådde skogsbrynet, hade dagsljuset redan öfvergått till skymning, ehuru solen ännu ej kunde hafva sjunkit nedom horizonten. De i de högre luftlagren sväfvande dunstmassorna och den från lågländtare trakter såsom dimma uppstigande fuktigheten förenade sig att förjaga dagsljuset, utan att likväl derigenom väsendtligt påskynda nattens inbrott. De alstrade denna förtroliga, långvariga skymning, hvilken följer efter vackra höstdagar som en erinran om de kommande, långa vinterqvällarne. Fältarbetarne begåfvo sig öfverallt hemåt med hacka eller spade på axeln eller ridande på sina dragare. Melodiskt ljödo de hemtågande kornas skällor, och ännu långsammare rörde sig här och der en fårbjord hem emot byn. Efter densamma följde den strumpstickande herden, som åt sin vaksamme hund öfverlemnat uppsigten öfver hjorden. — En herrlig afton, sade Deus till sin kamrat, då de, efter att hafva hemtat den dolda bössan, åter trädde ut på fria fältet, och hans blick öfverflög det tysta landskapet, — en afton likasom skapad till att gå på håll. — Vi skola nog få många sådana aftnar, tröstade Herzbusch, nästan rörd öfver sin kamrats jagtifver, — var förvissad om att ingen vestanvind blåser öfver åkerstubben, utan att jag i rättan tid inställer mig hos dig. Om det inte vore för långt för dig till den andra sidan af skogen, skulle jag — —