Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 3

obehörigen hindra allmänheten att åda den då förestående högtidliga aftäckningen af Karl XI å berörda plats uppresta bildstod. Huru härmed ån må hafva varit, och hvilken åsigt man än m hysa om lämpligheten af berörda läktares uppf rande, är det dock för hvarje tänkande menniska klart, att någon giltig rättsgrund ej kunde åberopas af dem, som ville med våld nedrifva samma läktare; men i detta försök var dock en plan. I annat skilde sig likväl icke dessa oroligheter från dem, som tid cfter annan under de senast förslutna tjugu åreu egt rum. Deras vanliga nppkomst och förlopp hafva varit följande: I anledning af en s. k. reformmiddag, ett skandinaviskt möte, eller endast en at okynniga pojkar anstäld s. k. gåsmarsch har, i närheten deraf, en talrik menniskomassa skockat sig på gator och torg. Uti en sådan folkhop behöfver blott visa sig något uppmärksamhetsväckande föremål, t. ex. en drucken och frispråkig person, så samlar sig kring honom en skara af pojkar om tio till femton år, som gyckla med den rusige och åt hans l2 heter gifva bifallsrop och hurrningar. Dessa oljud draga till stället allt flera åskådare; och personer, som icke hafva ringaste uppsåt att störa ordningen seller komma något ondt åstad, hopa sig sålunda saf nyfikenhet att se hvad som kan komma att hända. Emellertid tilltaga hurrningarne allt mer soch mer samt öfvergå till det vildaste skrän, hvari de späda, genomträngande rösterna göra sig mest gällande. Då häraf lugnet i trakten störes, och den skockande massan hämmar rörelsen af åkande soch gående, måste ordningsmakten gripa in med uppmaningar till folksamlingen att skingra sig. Häraf taga de oskyldige åskådarena anstöt, ifrigt förfäktande sin rött att stå, der de behaga och huru länge de behaga, när de icke göra något ondt. Då uppmaningar ej hjelpa, måste ordningens upprätthällare söka att bemäktiga sig de högljuddaste orostittarena, men dessa försök försvåras i hög grad derigenom att de sistnämnde så lätt kunna undansticka sig i massan af nämnde oskyldige åskådare, hvilka, af uppmaningar att skingra sig redan stötte, om icke uppsåtligen hindra, dock ingalunda understödja ordningsmaktens bemödanden. Gripes emellertid en och annan af orostiftarena och föres emot högvakten eller häktet, straxt vidtaga kamraterna försök att befria den eller de sålunda häktade; då hafva de funnit sak med ordningsmakten, och, om de icke lyckas att frigöra de gripne, anse de sig dock hafva full rätt att hämnas deras gripande. Hämndens vapen blifva gatustenar och andra kastvapen, som slungas emot ordningsmaktens tjenare, hvarhelst de visa sig. Göra nu desse utfall för att hålla angriparena från lifvet och skingra den påträngande folkmassan, eller användes tör detta ändamål vapenmakt, viker väl massan undan, dock icke längre, än oundgängligt nödigt är och så, att hon bibehåller utsigten olver platsen, och orostiftarena dela sig i flockar, som skingra och sammandraga sig, etter omständigheterna, springa omkring ett qvarter och samlas åter på valplatsen. Då är kriget emot ordningen sullständigt i gång; polis och militär öfve las från olika håll med de förutnamnda kastvapnen, fönsterrutor inslås här och der i husen af de forbispringande upprorsflockarne, och gatulyktor krossas. — Så fortgår oväsendet till framemot morgonen. Påföljande afton — om oväsendet börja såsom vanligast varit, på en Lördagseller Sönd: alton — samlas kämparne åter för att forts hämndens verk, och de outtröttlige åskådarena äfvenledes der på sina platser. Så börja hurrningarne och det olidliga skränet, derefter följa stenkastningarne på polis och vapenmakt, fönster och gatulyktor. Och dessa uppträden hafva ännu aldrig slutat förr, än någon allvarsammare åtgärd blifvit vidtagen, såsom anfall af polisbetjeningen, väpnade med batonger, eller af vapenmakten medelst kavallerichoc eller till och med handgevärseld. Deretter är vanligen med ens allt lugnt och stilla. Men då börjar efterspelet i tidningarne, bland hvilka några öfverbjuda hvarandra i nit och ömhet sör det väldförda folket, den kränkta lagen. Det är likväl nästan endast ordningsmaktens ätgärder som klandras och afmålas i de kraftigaste ord och bilder. Orostistarenas tilltag deremot om talas såsom ctt oskyldigt skämt, utfördt af minderåriga gossar; men den af ordningsmakten vidtagna kraftåtgärd har träffat idel fredliga och aktningsvärda medborgare — sannolikt i de flesta tall åt igen de oskyldige åskådarena — hvilka skola blifvit med ursinnig vildhet misshandlade, ja en och annan till och med dödad. Under tiden dömas deltagare i det oskyld kämtet till straffarbete på månader och år, hvilket bevisar, att åtminstone desse ej höra till de minderåriges antal, och att lagen ser dylika tillställningar icke med samma ögon, som besagde tidningspress, hvilken stundom ej dragit i betänkande att framställa de lagvunna orostiftarne såsom ett slags martyrer för friheten, dermed eldande andra lika obetänksamme att vid möjligen sig yppande tillfälle söka att förtjena enahanda martyrkrona. Den, som upprepade gånger haft tillfälle att på nära håll få kännedom om dessa upptåg, skall säkert med mig beklaga törst och främst, att den makt och myndighet, hvilka tillkomma föräldrar, målsmän, husbönder eller. i brist af dessa, samhället, icke allmänneligen samvetsgrannare och allvarligare handhafvas öfver det uppväxande slägtet i hufvudstaden, än att minderåringarne afton efter afton kunna spela mästare på hufvudstadens gator med okynniga upptåg och skrän, och att — hvilket är en härmed jemförlig och lika bedröflig syn, som under det sistförflutna året erbjudits allmänheten — skaror af tretio till fyratio af dessa olyckliga barn skyldra inför stadens domstolar tilltalade för mångfaldiga stölder; — vidare att en stor mängd af ynglingar och män ur snart sagdt alla klasser af hufvudstadens befolkning finna sin förnöjelse att såsom åskådare öfvervara nyss beskrifna gatuupptåg och, sålunda, åsidosättande den hållning, deras samhällsställning och bildningsgrad fordra, medelbarligen uppmuntra och främja uppiden, hvilka så nedsätta hufvudstadens anseende; och slutligen, att en del af hufvudstadens press, när hon behandlar dessa ämnen, så sammanblandar sann frihet med sjelfsvåid, okynne och trots emot ordningsmakten, att den enialdige läsaren lätt förvillas att tro de sistnämnda vara utmärkande kännetecken på en fri och frisinnad medborgare; likasom något samhälle skulle kunna bestå med slika frihetsbegrepp eller någorstädes sann frihet trifvas, der lag och ordning icke vördas. Hvad nu ordninesmakten beträffar, så lärer väl ill en början få erkännas, att ledningen af hennes verksamhet icke någon lätt uppgift att lösa inder ofvan beskrifna omständigheter. Ingriper hemligen denna makt med sina åtgärder straxt i början af oväsendet, så klandras det och stämplas såsom en verksam orsak till oväsendets tilltagande; ngriper hon senare, så klandras det, under föresitvande, att ordningsmaktens efterlåtenhet uppnuntrat orostiftarenas djerfhet. Användes till ordvingens återställande vapenmakt, så är det orätt; mvändes åter polisstyrka, väpnad med batonger, å är det icke ändamålsenligt 0. s. v. och genljnlet efter hvart och ett dylikt bullersamt uppträde ar alltid, såsom sagdt är, varit klander af ord-J: ingsmaktens åtgärder. Det är en del af tidningsressen, som härvid högljuddast tört ordet, ej sälan på en gång åklagare och domare och aldrig svärad af att döma den anklagade ohörd. Men blott i detta, äfven i andra hänseenden, har mnda del af pressen intagit till ordningsmakten, ö ö — 0 d il NN