Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 3

hvad som göres och icke göres klandra, smäde och håna polismyndigheten, ej mindre de lydande än de befallande. Det bestrides visst icke, at pressen är i sin goda rätt, när hon håller ett vak, samt öga på nämnda myndighet, som till följd a arten och omfånget af den makt, hon måste ega kan verka mycket både godt och ondt, hvarföre hennes verksamhet, synnerligast i beröringen met den okunnigare och fattigare delen af hufvudstadens befolkning påkallar tillsyn; men detta vakande öga måste se klart och rätt, måste se ej allenas felen och bristerna utan äfven de goda bemödandena och förtjensterna, och de om lömen, som efter sådana iakttagelser uttalas inför allm nheten, böra vittna om sanningskärlek, oväld och rättvisa. Med lögn, vrängyisa, smädelse och hån har ännu aldrig någon förbättring åstadkommits, vare sig hos inrättningar eller enskilde personer, men väl förbittring. Man kan lätt föreställa sig, hurudant förhållandet, under sådana omständigheter, skall vara emellan, å ena sidan, polisens tjenare, af hvilka man begär för mycket, om man sordrar att de skola vara alldeles oberörde af att se sig i tidningspressen, snart sagdt dagligen, med ord och bilder, smädade och hånade samt, å andra sidan, den i bildning och sedlighet lägst stående delen at hufvudstadens befolkning, för hvilken lika oafbrutet predikas, utom andra föga uppbyggliga saker. såsom en osviklig lära, att polismyndigheten ä en rutten och förkastlig inrättning, som ej gör annat än ondt, och hvilkens ledare och tjenare äro mot folket illasinnade och i sin tjenstutöfning pligtförgätne lagöfverträdare. Den ömsesidiga förbittring, som häraf måste uppstå emellan ordnings maktens tjenare och den del af befolkningen, med hvilken de förre hafva mesta beröringen, kan icke undgå att i många hänseenden medföra menliga följder. Jag skall nu endast vidröra en af dessa. Polismyndigheten måste hemta sina tjenare, om icke ur den klass af hufvudstadens befolkning, hvilken nyss blifvit omtalad, dock ur den allmänhet, som i alstren af nämnda tidningspress söker tillfredsställandet af sin läslust eller åtminstone sitt nyhetsbegär. Bland denna allmänhet finnas, såsom öfverallt, ej allenast aktningsvärde och redbare personer utan ock sådana, om hvilka omdömet icke kan utfalla lika gynnsamt, men ibland dem alla råder, naturligen, af ofvan angitna skäl, icke någon fördelaktig tanka om polisbefattningar, När då icke lönerna vid dessa befattningar äro så stora, att de kunna utöfva någon särskild lockelse, följer af allt detta, att endast undantagsvis de aktningsvärdaste och redbaraste personerna låta anvärfva sig i polisens tjenst. Det skall sålunda alltid hända, att i poliskåren inkomma personer, hvilka kunna gifva lastarenom rum, desse samme lastare, som i väsendtlig mån vållat, att polispersonalen icke kunnat blifva så sammansatt som önskligt varit. Och det är icke små fordringar, som ställas på denna personal; det är ej ringa mått af urskilning, själsnärvaro, redbarhet, lugn och kallblodighet, som redan den dagliga tjenstgöringen kräfver af polismannen, äfven om icke i beräkning tagas de anspråk, som hysas på hans uppförande under de retsamma och uttret ande gatuupptågen. Att många af desse ordningsmaktens tjenare icke bestått alla dessa prof, har nogsamt visat sig, genom de åtal, som blifvit emot dem tidt och ofta anstälda; men detta oaktadt måste dock, skulle jag tro, hvar och en, som med uppmärksamhet följt denna inrättnings utveckling, om han är rättvis, medgifva att, trots de vidriga om indigheterna, framstegen till ett bättre icke varit så få eller ringa. För att emcllertid förhållandet skall blifva ful tillfredsställande och vår hufvudstad bekomma en verkligt god polis fordras dock medverkan utifrån, samverkan af flera förhållanden gynnsammare, än de nu förevarande. Dertill fordras i första rummet, att den nämnda tidningspressen, glömmande insupna fördomar och möjligen utståndna vidrigheter, hädanefter intager en värdigare hållning emot polismyndigheten, följer hennes åtgärder med uppmärksamhet, sanningsenligt, rättvist och hofsamt framställer hennes fel, men ej heller fördöljer, förnekar eller förringar hennes goda bemödanden och förtjenster; dertill fordras vidare, att allmänheten öfvervinner sin sjelfviska och makliga liknöjdhet för lag, ordning och skick, samt i liknet. med andra hufvudstäders befolkning, t. ex. Londons, snarare unders öder än motverkär polismyndighetens hemödanden; att hon lägger band på denna så allmän vordna klandersjuka, som hög judt dömer och fördömer utan att närmare underka, hvad hon bedömer; samt att alla i gemen och hvar och en i synnerhet, när verkliga och bevisiga missgrepp och fel blifvit af myndighet, denna: ller någon annan, begångna, villigt offra tid och. nöda att åt den brutna lagen, det kränkta ätts illståndet söka bereda den upprättelse, som är dem ddig. nemligen lagbrytarens och rättskränkarens agliga bestraftning. Efter min uppfattning hafva sålunda dessa oroigheter icke varit så samhällsvådliga, ej heller åtarderna för deras stillande på något så orovi ande sätt stört eller hotat den medborgerliga frieten och säkerheten, som det föregifvits. I de örras uppkomst och sortgång hafva de verklige rostiftarena och deras uppviglare tvifvelsutan haft törsta skulden, men dernäst dessa oskyldige åskäare, som trott sig vara i sin goda rätt och intet ndt vålla, men utan hvilkas otidiga nyfikenhet dessa pplopp, om de kunnat ens uppkomma, genast kulle hafva blifvit stillade, och den jemförelsevis inga skaran af verkliga orostiftare genom or ingsmaktens försorg lätteligen skingrad eller till aratagen. Sedan tumultet kommit i gång och I ynnerligast när det skolat med en kral ätgärd lillas har onekligen ordningsmakten, vid vissa illfällen, gjort sig skyldig till okloka åtgärder och ; ågon gång onödigt våld, hvarföre vederbö ande fven bli tilltalade, när ordentliga angifvelser erom blifvit gjorda; men härvid bör ej lemnas anmärkt, dels att vid ett dylikt anfall knappast i ågon möjlighet finnes att förekomma, det den skyldige får lida med den skyldige, helst om den ; rre hörer till de oftanämnde outtiöttlige åskåda; ena — om hvilkas verkliga oskyldighet, sedan de ramhärdat på sina platser, i trots af alla, afton fter afton, upprepade uppmaningar att skingras, leningarne kunna vara olika — dels ock att det) vanskap, som användes till slikt anfall, utgöres af olispersonal och krigsmanskap, uttröttade af nattvak ch kroppsausträngningar samt förbittrade genom rostiftarenas retsamma beteenden, skällsord och omska angrepp med stenkastning och annat våld. et är ej någon lätt sak att hos detta manskap, sådan sinn fattning, inprenta, att de skola kingra och göra oskadliga, icke strafta de våldserkare, emot hvilka de äro ut nde, och att få n sådan föreskrift, äfven om den vore på förhand wrentad, under nämnda förhållanden åtlydd och lämpad. Hvad de senast timade oroligheterna och ordingsmaktens beteende vid deras afstyrande angår, an derom ej lemnas närmare besked, än det jag m dylika uppträden i allmänhet anfört, alldenund, på sätt redan omförmäldt blifvit, icke ens öjlighet blifvit beredd att i detta ämne få å ane mer omfattande undersökningar, på hvilkas gång jag först skulle vågat grunda ett bestämwe omdöme i saken Kongl. Maj:ts propo till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behos. (korts. fr. De inom linien förda belopp. hvilka K Å.t;