Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 3

— Ilernösand. En pantlåneinråttning kommer att inrättas i staden. A E — —a ie-ombudsmannen och Novemberuppträdena. Uti justitie-sombudsmannens till nu församlade riksdag aflåtna embetsberättelse förekommer beträffande de bedröfliga läkJus tare-uppträdena vid Karl XII:s-festen nedanstående yttrande. Elter att hafva redogjort för de under sår 1868 till justitie-ombudsmannen inkomna klagomål och visat, att deras antal minskats till 45 från 57, som de utgjorde år 1867, fortsätter justitie-ombudsmannen sålunda: Detta förhållande är säkert oväntadt för hvar och en, som i allmänna tidningarne under det förflutna årets sista månad läst de der framställda upprörande skildringar af rättskränkningar och våldsamheter, som skulle blifvit, i ordningens namn, företrädesvis af den tillkallade vapenmakten begångna emot fredliga och oskyldiga medborgare, på aftnarne den 28, 29 och 30 sistl. November. I anledning deraf hafva dock, så vidt jag kunnat utröna, endast tre personer anmält klagomål, en hos justitie-kanslersembetet och två hos mig. Den förstnämndes klagan, riktad emot en esqvadronschet vid Lifgardet till häst, har, såsom alldeles obestyrkt, blilvit af bemälda embete lemnad utan afseende. De två sistnämnde personerna, som hos mig fört klagan, hafva varit dels en skräddaregesäll, som uppgaf sig hafva blifvit våldförd af poliskonstaplar vid hörnet af Arsenalsoch Lilla Trädgårdsgatorna den 28 sistlidne November på aftonen; men, enligt hvad den af mig infordrade förklaring från vederbörande innehåller, bade klaganden vid det ifrågavarande tillfället försökt att fråntaga poliskonstaplarne en af dem häktad person; för hvilken förbrytelse, hvartill klaganden blifvit lagligen förvunnen, polisdomstolen dömt honom att böta sjuttiofem rdr, hvarjemte hans talan emot poliskonstaplarne, för föröfvadt våld, såsom obestyrkt ogillats; vid hvilket törbållande jag icke kunnat å denna klagan fästa vidare afseende; dels ock en handlande, som förmälde sig hafva nyssberörde atton, stadd på väg till Ladugärdslandet. mött en piket af Lifgardet till häst vid hörnet af Gustaf Adolfs torg och Arsenalsgatan samt dervid blitvit af en bland gardisterna förföljd till kongl. teaterns mellersta ingång och med ett sabelhugg sårad samt fått sin hatt förstörd. Rörande sistnämnde klagan har jag infordrat förklaring från Defilet öfver den vid tillfället tjenstgörande vapenmakt. Att dylika skildringar — framställande ordningsmakten, såsom glömsk at pligt och rätt, våldförande sig på fredlige och oskyldige medborgare, och detta ej allenast på stridsplatsen, som denna gång var södra delen af Carl XIII:s torg, der en samlad folkmassa gjorde föl att nedrifva en för den förestående högtidliga aftäekningen af Carl XII:s bildstod uppförd läktare, och inärheten at nämnde plats, utan ock på aflägsna torg och gator å Norrmalm, — spridas kring land och rike samt uppväcka harm och oro; men från den mängd personer, män, qvinnor och barn, som uppgifvits hafva blifvit sålunda öfverfallna och misshandlade, endast förutnämnde personer, och dessa för jemförelsevis ringare rättskränkningar, — dem tillfogade dessutom i stridsplatsens närhet — sökt laglig upprättelse; det är utan tvifvel, ur flera synpunkter, ett beklagligt tidens tecken. Voro nemligen tidningarnes berättelser sannfärdiga, så bevisar uteblifvandet af klagomål, åsyftande upprättelse för lidet våld och oförrätt samt våldsverkarnes bestraffning, att de sålunda förnärmade hafva en föga liflig rättskänsla och medborgaranda; ty den lefvande rättskänslan ej blott gifver utan fordrar äfven rätt, och en god medborgare tvekar ej att offra tid och möda för att uppehålla lagens helgd och till välförtjent straft befordra lagens öfverträdare, sjelf för rättsinnad att åtnöjas med den lumpna upprättelse för samhällslugnets och rättstillståndets kränkning, som vinnes genom dessa domslut utan ransakning, som flinkt afkunnas i allmänna tidningar eller man och man emellan och obesväradt sakfälla de ohörda anklagade till straff, hvilka sällan stanna vid mindre än förlust af heder och ära. — Voro åter ifrågavarande berättelser sanningslösa eller i större eller mindre mån vanställande verkliga förhållandet, så utgöra de ett nytt bevis på missbruk af pressens frihet, hvilken för visso har ett högre mål sig föresatt, än det att kringföra lögnens budskap, vore dessa cck utsända af obetänksamheten, icke af illviljan. Men, ehuru klagomål, åsyftande laglig upprättelse, i ringa antal antörts, hafva dock icke saknats såväl i tal som skrift framställda anspråk på allmänna åklagaremakten, att denna skulle skydda den personliga friheten, värna medborgares rätt, med ett ord, återställa det kränkta rättskillståndet: och har dervid icke lemnats oantydt, att det vore denna makts fel, om de sålunda skildrade öfvermodiga våldsbragderna icke blefve strängt straffade. Man tyckes härvid hafva glömt, att åklagaren endast hos domaremakten har att söka upprättelse för kränkt rätt och yrka rättskränkarens hi bestraffning, samt att sistnämnda makt icke efter godtycke utan på laga skäl och bevis utdelar npprättelse och straff. Den förfördelade, åt hvilken E äklagaremakten skall skaffa upprättelse, måste der-i före sjelf uppträda och åtminstone gifva tillkänna, i hvilket och huru beskaffadt våld honom öfvergått. 1 Sannfärdigheten af hans uppgifter bör vidare ge-Åi nom vittnen eller annan bevisning styrkas, så att brottets verklighet är gifven, innan den brottslige kan tilltalas, derest icke åklagaremakten skall ut: I 1 I 1 I f sätta sig sör att sjelf ställas till ansvar af den utan laga bevis tilltalade. Med andra ord, om äklagaremakten skall kunna något uträtta, måste hon hafva understöd af målsegande och vittnen, ja vår lagstiftning har på sednare tider till och med uttryckligen förbjudit allmänna åklagaremakten att itala ett icke ringa antal brott, förbehållande denna rätt uteslutande åt målseganden. Om ock detta hinder i förevarande fall ej mött, har likväl det ! förhållande, att icke några målsegande, än mindrel!