Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 2

offer på menniskokärlekens altare, och man kan vara försäkrad om att Göteborgs samhälle der icke undandrager sig, huru mycket än välgörenheten blifvit och blifver i dessa dagar anlitad för lindrande af behof, som ligga oss närmare. Men det synes dock vara nödvändigt, att man skaffar sig några garantier för användningen af möjligen uppstående öfverskott, derest gåfvorna skulle komma att blifva större än hvad den ännu till sitt omfång ej utredda nöden oundgängligt kräfver. Det är väl föga anledning till att antaga, att detta skall nu blifva förhållandet, men en möjlighet finnes dock, och man bör väl då hafva tänkt sig något sätt för detta öfverskotts användning, eller åtminstone bemyndiga några komiterade att deröfver besluta. Af den sednaste redovisningen från Vesterbottens län för de dit insända gåfvomedlen, med anledning af missvexten 1867, erfar man, att der förefinnes ett öfverskott af c:a 40,000 rdr, hvilka man ämnar använda till en nödhjelpskassa för samma län, med hänsyn till kommande missvexter. Detta kan vara alldeles riktigt, men icke var det till detta ändamål gåfvorna insamlades. Bättre vore väl, att vid alla vidare förekommande insamlingar nödbjelpskomitöerna funne sig förpligtade att fista det vilkor, det möjligen uppstående ötverskott skulle läggas till en allmän nödhjelpskassa tör riket, vare sig för missvext, brandskada eller andra olyckor. Ilvarje gifvare visste då, att hans gåfva alltid skulle, förr eller sednare, komma den verkliga nöden till godo, under det mången nu kan befara, att sedan de verkligen nödlidande blifvit hulpne, så utsträckas gåtvorna äfven till ickebehöfvande (man erinre sig varnande exempel från Warberg), eller bildas fonder för andra ändamål. Det vore godt, säga vi, att hvarje nödhjelpskomitö, som hädanefter vänder sig till den stora allmänheten, funne sig föranlåten att bifoga någon klausul i denna anda; men då detta icke skett, hvad beträffar Stockholms-komitöen. och då Göteborgs gifvare icke kunna föreskrifva vilkor för andra än sig sjelfva, så kunna vi ingenting annat göra, än att öfverlemna åt våra egne komiterade att i det ifrågavarande fallet handla med gifvarnes rätt. Vi betvifla ingalunda, attju de bönfallande rösterna från denna befolkning, som är så van att försaka och som alltid förstått att tillkämpa sig sitt torftiga uppehälle af en karg natur, skola inom vårt samhälle möta deltagande och hjelp, och vi tro, att beredvilligheten, hvarmed detta sker, ej skall minskas utan ökas, om det här föreslagna förbehållet göres för det möjliga öfverskottets ändamålsenliga användning.