Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 2

gade Gabriele med en anstrykning af förtret. — God nog vore du väl — — — Eller är du rikare än jag? — Pengar är en bisak — — — Eller har du kanske redan valt på annat håll? — Jag har hvarken valt eller tänkt på att välja. En man som jag, hvilken just ämnar göra sitt inträde i det allmänna lifvet, bör inte tänka på giftermål förrän han nått höjdpunkten af den storhet ödet tillämnat honom. En hustru skulle för mig vara detsamma som en bruten vinge för örnen; men du ser, Rosa, tillade han och vände sig till den sistnämnda, — hur rätt jag dömde. — Och hur ljöd din dom, om jag får fråga? inföll nu Gabriele med en litt skärpa. — Det var ingenting, dyraste Gabriele, åtminstone ingenting väsendtligt, medlade Rosa och betraktade de båda andra med bedjande blickar, — jag ber er, drif inte skämtet för långt. Men för dig, Fortis, kan jag endast uttrycka min ledsnad öfver, att du, efter vårt föregående samtal, åter låter hänföra dig af dina gamla fel. Förstå då skämt, eller tror du verkligen att någon af oss hyser den aflägsnaste tanke på, att fästa sig som blytyngd vid dina högtsväfvande förhoppningar? Vänd om det mot dig af Gabriele riktade vapnet, så får du höra hvad hon svarar dig. — Så oförsigtig är jag inte, svarade Fortis plötsligt mildare stämd, ty den obeskrifliga hjertegodhet, som låg i Rosas röst och beröfvade hennes förebråelse hvarje anstrykning af skärpa, hade ej förfelat sin