Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1869, sida 2

en bild, med hvilken Gabriele skullo ha allt skäl att vara nöjd, men att göra allvar af den saken? Bah, en sådan tanke ligger så långt ifrån mig som Vintergatan från vår jord. Skulle jag, med mina tjugofyra år, hvilken just står i begrepp att uppträda i verlden och under krastfull strid åtminstone rikta mina medmenniskors uppmärksamhet på mig, — skulle jag redan binda mina vingar, afstå från mina lysande framtidsutsigter endast för att grunda en ung flickas lefnadslycka? Nej, det skall aldrig ske; men Gabriele nog så förståndig, — annars misstav jag mig på henne — att hon ej väntar något annat än en varm vänskap af mig. — Men om nu Gabriele älskade dig med hela sin själs kraft, hvad skulle du då säga? frågade Rosa deltagande, och tillika förrådde hennes älskeliga drag en obegränsad godhet samt den oskyldiga munterhet den unge mannens egenkärlek och fåfänga hade väckt hos henne. — Hm, Rosa, jag kan inte göra annat, jag måste låta henne dö af ett brustet hjerta, svarade Fortis till hälften ironiskt, til hälften beklagande. — Fy då, Fortis, att ens tänka något sådant. För öfrigt skall en sådan olycka aldrig inträffa. — Jag hoppas att det inte skall inträffa, kära Rosa; jag hoppas det för vår gemensamma väninnas skull. Du ler misstroget, mitt barn, tillade han nästan medlidsamt, då han varseblef ett skälmaktigt leende kring Rosas läppar, hvilket han i sin sjelfförgudning icke genast förstod att tolka, — men salt dig sjelf i Gabrieles ställe, tänk dig att du älskar mig, — ja — så som du nyss så vackert skildrade,