Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1869, sida 2

kinderna, samt slutligen till den klara pannan, öfver hvilken det ljusbruna häret virade sig i en enda, tjock fläta. Man hade kunnat likna henne vid en solig vårmorgon; hvaremot hennes väninna erinrade om en mild, af praktfulla stjernor upplyst natt, som föregått den leende vårmorgonen. — Han har väl åter beklagat sig? hviskade Gabriele, då hon märkte att Fortis, synbarligen med afsigt, ej gjorde någon min att stiga upp och gå emot henne, — så mycket det än kostade på mig, kunde jag inte annat än affirda honom för att afsluta saken med kusin Theodor. — Han har sagt mig allt, svarade Rosa ifven hviskande, — han visade sig visserligen något trumpen, men jag hvilade ej förr än han lofvade att försona sig med lig. Med all sin fåfänga är han i alla fall en god menniska, och tar man honom blott från rätta sidan, så kan man göra ält med honom. Han är så förtroendefull och vänlig som ett barn, och desstom måste man hysa aktning för hans ilsgåfvor och kunskaper, hvilka han dock ) ådagalagt vid detta tillfälle. Du vet ju ut han inte är fri från nycker. — Han är inte blott god utan äfven sanska klok, bekräftade Gabriele allvarigt, — vore han bara inte så förskräcigt intagen af sig sjelf, tillade hon derster på sitt trotsiga sätt; — jag är försrigt nyfiken att se hur han skall uppta nitt jörslag. Fortis, sade hon derefter till len unge mannen, hvilken hon småningom ade nalkats, — Fortis, du kan ej tro wvad det gläder mig att slutligen träffa lig; jag har redan sökt dig i en timma. (Forts.)