Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1869, sida 2

fÅIIULTA De vid förra sammanträdet väckta och då ej remitterade motioner blefvo nu till vederbörliga utskott remitterade, hvarvid hrr Medin och Sandstedt förklarade sig instämma i hvad hr Bjerkanler i sin motion om emigrationen föreslagit. Hr Treffenberg inlemnade ett förslag om nedttning af riksdagsmannaarvodet från 1,200 till 0 rdr efter beräkning af 6 rdr för hvarje dag. Såsom inledning till sin motion yttrade talaren: Då jag nu för första gången tager till ordet i denna kammare för att föreslå en ändring i den grundlag, hvars antagande jag efter måttet af mina krafter sökt motarbeta, torde det tillåtas mig att förut medelst några ord till protokollet få i korthet angifva min ställning till denna grundlag, i hopp att kunna undanrödja hvarje tvifvelsmål, huruvida min mening med motionen kan vara, att söka befästa sakernas nya ordning, eller leda utcklingen åeraf i en upplösande riktning. Denna rmån torde desto hellre böra förunnas mig, som g tillhör den politiska pariasklass, hvilkens afsigter gjorts misstänkta inför landet och hvilken derföre och till följd af en lika enfaldig som lågsinnad agitation ännu till största delen befinner sig utestängd från den nya representationen. Jag skattar mig lycklig att härvid endast behöfva åberopa af mig redan före representationsfrågans lösning offentligt uttalade tänkesätt, då jag nemligen under de förberedande öfverläggningarne i ämnet hos ridderskapet och adeln yttrade, att, i händelse representationsförslaget segrade, min roll och alla deras, som lika med mig ämnade bekämpa detsamma, bletve synnerligen lätt, enär vi då måste foga oss i vårt öde och redligt uppfylla alla de pligter, hvilka ålades oss af de nya förhålla:uen, i hvilka vi inträdde; och ehuru jag iortfarande, liksom då, hyser den ösvertysgeisen, att reformens genomförande var en riksolycka och i alla händelser ett oerhördt vägspel; eburu jag, med hänsyn till den politiska fanatism, som framtvang denna reform, bäfvar för den nemesis, som drager genom historien och på hvarje dess blad inskärper gudaordet, att, der menniskan sått kött, der skall hon icke af anda uppskära; ehuru jag tror att det svenska folket, i full öfverensstämmelse med det tragiska grunddraget i dess lynne, som solkvisan med rörande naivetet skildrar, äfven denna gång ,,bytt bort guldbältet sitt emot ett par gamla vantar-i och ehuru ändtligen mina motständares argamenter både före och efter reformen icke bereda mig någon förlägenhet, så gifves det dock ett argument, inför hvilket äfven jag böjer miig, och detta uttalades af Svea rikes erkebiskop, då han under sista ståndsriksdagen hemförlofvade sitt prestestånd. ,, Vår Herre, yttrade han, ,har tillåtit detta ske; han bar dermed haft sina ändamål, och hvilken af oss vågar förneka, att han häraf vill låta någon välsignelse tillflyta 0oss. En sådan tanke är väl skickad, att förjaga alla Vendeekänslor, att tukta alla sjelfviska förhäfvelser och att till medborgarens första pligt, allt för fäderneslandet, återföra äfven det mot sakernas nya ordning mest upproriska sinne. Det är under inflytelsen af sådana känslor och under medvetandet deraf, att äfven de sämsta samhällsformer kunna länge bestå och uträtta mycket godt, då de uppbäras af stora samfundsdygder, det är, säger jag, under mitt medvetande häraf och under vädjande till dessa dygder, son jag nu går att återupptaga en af hr Ridderstac under förra riksdagen till min glädje väckt, a konstitutionsutskottet till min förvåning afstyrk och i begge kamrarne till min ledsnad fallen mo tion om nedsättning af riksdagsmannaarvodet. Talaren öfvergick derefter till en detaljerad mo tivering af sitt förslag, och sökte visa, att riks dagsmännens nuvarande arvode hvarken vore nö digt eller behöfligt. Arvodet borde icke bestäm mas så lågt, att det från deltagande i riksdags forhandlingarne uteslöte något af de nödvändig: samhällselementerna. IIvilka äro då för närva rande dessa? Jo: först och främst jordbrukarne och för närvarande, embetsmännen. Hvad beträf